Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Hej alla lyssnare, vi har en liten hälsning från Tessin och det är att de bjuder på ett exemplar av boken Investera på höjden. Det är en toppenbok, den innehåller tips från några av landets absolut bästa fastighetsinvesterare. Gå in på tessin.se/kapitalet så får du reda på hur man får tag i en sådan här bok. Först till kvarn gäller och antalet böcker är begränsade. Glad sommar nu.

Det här är Fastighetsprofilerna, ett program där vi träffar folk i den svenska fastighetsbranschen. Programmet är ett samarbete mellan Ekonomipodden, Kapitalet och Tessin, en investeringsplattform för fastighetsprojekt som gör det möjligt för både privatpersoner och företag att bygga en egen fastighetsportfölj med god avkastning. Jag heter Jacob Bursell.

Det var en utmaning att försöka lansera ett nytt matkoncept eller livsmedelskoncept i Sverige, dessutom med en enda mediapolicy som jag fick lära mig snabbt: Vi pratar inte med media.

Ställer man sig på en plats med god utsikt över Stockholm är det lätt att förbluffas över alla lyftkranar som står som skogar här och var i stan. Hela stadskärnan byggs om, vilket gör att man knappt känner igen sig när man går från NK upp mot Sergels torg. Det byggs ovanpå gamla hus, det byggs i parker och man river utdaterade kåkar och ersätter med nya. Men man bygger också helt nya stadsdelar och man får bara gissa att det vi ser nu är den största förändringen av Stockholm på många, många år.

Mest synlig i den här omvandlingen är kanske framväxten av Hagastaden. Bilister som passerar har sedan länge vant sig vid att Stockholm bildar en vägg längs med E4. Nu flyter staden över motorvägen och upp mot Karolinska sjukhuset. Det vi ser nu i Stockholm är i stor utsträckning frukten av de planer som ritades upp i mitten av 2000-talet under ledning av Stockholmpolitikern Kristina Alvendal.

Hon hade sett framför sig en karriär på advokatbyrå och läste juridik. Men redan vid första mötet med branschen avskräcktes hon av kulturen. Istället hamnade hon på PR-byrån Kreab. Hon visste det inte då, men erfarenheten skulle bli en inträdesbiljett till den svenska fastighetsbranschen där hon nu har verkat i tjugofem år.

"Men jag var ju fortfarande, eller jag var redan då aktiv i politiken. Så att det blev väldigt mycket inriktat på olika typer av public affairs-uppdrag egentligen. Näringslivsaktörer som behövde av olika skäl kontakt med politiken och utforma budskap och påverkansarbete egentligen. Men sedan så blev det ganska mycket annat också. Jag drev bland annat en förening som ett antal näringslivsföreträdare ville starta och var med i uppstarten av den. Och jag jobbade också ganska mycket med kriskommunikation.

Men framför allt så var den stora inriktningen när jag började på Kreab arbetet med det som var efterdyningarna av Estoniakatastrofen. För Kreab var ju då Nordström och Thulins PR-kommunikationskonsult och man blev också väldigt mycket inriktad på allt som hade med det som var orsaken till olyckan att göra. Så att jag blev ansvarig, som jurist jag var då, att läsa allt som hade skrivits eller påståtts om olyckans orsak. Det var massor av böcker, det var ju hyllmeter av tidningsartiklar, det var en massa dokumentärer och allt möjligt.

Sedan skulle jag sammanställa det som hade påståtts vara olyckan i olika typer av dokument. Och det var ju allt från skruvar, muttrar till att det var fel arbetskraft till att det var terrorattentat, till massor av olika saker. Och hela det här underlaget sedan vet jag användes i rättsprocessen som så småningom blev utkomsten av allt det eländiga som hände."

"Och vad tyckte du om det här då?"

"Det var ju framför allt väldigt intressant. Det var väldigt nyttigt att få vara del i ett verkligen stort maskineri på det sättet. Det här var ju en otroligt, det var ju en ganska begränsad arbetsuppgift, men väldigt viktig i det stora hela. Och sedan lärde jag mig ju väldigt mycket om fartyg. Kan väldigt mycket om bultar och bogportar."

"Hur utvecklad var kommunikationsbranschen då?"

"Jo men den var ju ganska utvecklad redan då. Men det är klart att jämför man tillbaka nu så är det ju väldigt mycket mera som handlar om kommunikation och påverkan och relationen mellan politik och näringsliv, men också näringslivet kontra andra delar i näringslivet. Vi har blivit väldigt mycket bättre på samverkan och samarbeten, och kommunikation är ju ett verktyg i allt vi gör egentligen.

Men det finns ju idag fortfarande, kanske man ska säga, någon form av misstänksamhet över hur den här relationen ser ut mellan PR-konsulter och politiker kanske."

"Men fanns den då också skulle du säga?"

"Nej, det skulle jag inte säga. Och den misstänksamheten skulle jag vilja säga bottnar i en faktisk okunskap om vad en PR-kommunikationskonsult ofta ägnar sig åt. Väldigt mycket utav arbetet handlar ju inte om lobbyarbete, utan handlar om att förstå olika typer av delar i samhället.

Har man olika agendor när man går in i en diskussion, till exempel om man vill utveckla en fastighet eller om det handlar om utvecklingen av ett läkemedel, då måste man ju veta vilken agenda som den andra personen har som sitter på andra sidan rummet eller andra sidan bordet. Annars kommer man aldrig kunna mötas i en diskussion. Och det är det kommunikation handlar om. Det handlar inte alltid om att få någon att tycka exakt likadant, utan vi måste förstå skillnaderna mellan våra olika agendor."

"Hade du då på den här tiden någon kontakt med fastighetsmarknaden?"

"Ja, jag hade ju en del kontakt med fastighetsbranschen eller marknaden genom politiken. För ganska tidigt var jag ju även ledamot i olika typer av bostadsbolag inom kommunen. Stockholm Vatten satt jag i styrelsen för och lite sådana typer av uppdrag. Men jag jobbade inte med stadsbyggnadsfrågor då på samma sätt som jag kom att göra lite längre fram. Men fastighetsfrågor och bostadsfrågor var ett ganska tidigt intresse."

"För du gör ju sedan ett karriärbyte och hamnar på Lidl för att jobba med etablering. Och det låter inte som ett självklart steg egentligen. Eller var det kommunikationsfrågor du skulle jobba med där?"

"Ja, det är ju intressant att du säger det, för det är klart att om man tittar på det från början så kanske det inte ser så självklart ut. Men det var en klockren analys som dåvarande Lidl-ledningen hade gjort. Man hade precis etablerat sig i Sverige, man skulle öppna sina första butiker. Man var jätteduktig på att bygga sina butiker. Men det som fattades var ju förståelsen för att komma fram med detaljplaneprocesser och kommunikationen med kommunpolitiker och tjänstemän, som faktiskt är de som beslutar om vad som får hända i kommunen i och med att vi har planmonopol.

Eftersom jag hade både kunskapen och kontakterna och också förstod de olika agendorna, så blev jag ju tillfrågad att bli etableringschef på de grunderna. Så jag fick ju lära mig fastighetsbranschen kan man säga, men jag kunde det andra."

"Och vilken roll hade du som etableringschef?"

"Då var uppdraget egentligen om allt från ax till limpa, det vill säga hitta marken, förhandla till sig marken, begära en detaljplanändring, bygga butiken genom att man också gjorde upphandlingarna av byggentreprenörerna, göra slutbesiktningen och lämna nyckeln till försäljningsavdelningen.

Som sagt var, jag hade ju inte den erfarenheten egentligen av att bygga och hela den fastighetsutveckling som det ändå handlade om. Så det här var en otroligt nyttig resa. Men det är ju intressant med bolag som låter unga människor växa och lära sig genom learn by doing. Och det är en filosofi som jag tror att väldigt många framgångsrika företag har."

"Lidl på den tiden, jag menar, som jag uppfattar det, kanske en del tyckte det var lite såhär smutsigt. Det kom från kontinenten, det var billig mat, det kanske inte var så fina butiker och så. Hur bemöttes ni när ni rullade ut det här?"

"Ja, det var ju en utmaning och försöka lansera ett nytt matkoncept eller livsmedelskoncept i Sverige, dessutom med en enda mediapolicy som jag fick lära mig snabbt: Vi pratar inte med media. Och vi skulle då inte kommunicera kring det som var unikt och bra med Lidl, utan det skulle så att säga kunderna få upptäcka."

"Varför då?"

"Ja, det är ju en bra fråga. Enligt den dåvarande tyska ledningen på plats i Tyskland så hade man gjort så här överallt och det funkade överallt. Och vi som hade jobbat med politiken och kommunikation sedan tidigare, vi var ju ganska snabba på att säga så här: 'Ja, fast det funkar inte i Sverige.' Så det var en uppförsbacke, ska jag säga, när vi väl kom till kommunföreträdare och skulle försöka berätta om vårt koncept utan att de hade hört talas så mycket om det. Hade de hört talas om det var det ofta någonting negativt.

Men så småningom så blev ju den här spiralen en annan spiral och nu är det ju ett helt annat företag, ett riktigt framgångsrikt företag. Sedan ska man komma ihåg att Sverige hade ju då en oligopolmarknad på livsmedel. Vi hade också Europas högsta matpriser och det var en intressant aspekt att ta med sig i diskussionen med politiken. Därför det är klart att till slut så blev det ju ett politiskt problem att vi hade så höga matpriser i Sverige.

När jag kunde använda det, det vill säga att Lidl hade lösningen på att sänka priserna, så blev det också ett politiskt intresse av att skapa flera Lidl-butiker och därmed ta fram detaljplaner. Så att även där kan man ju använda kommunikationen, förstå hur man som näringslivsföreträdare kan vara lösningen på politikens problem. Det är då man når framgång."

"Hur bemöttes ni av journalistkåren givet er policy att inte prata med journalistkåren?"

"Ja, de försökte ju väldigt mycket. Det var en ganska provocerande tid utifrån att det blev fler och fler skrönor som började gå runt omkring om massor av olika saker som påståenden. Ett utav påståendena som kom ganska tidigt var ju att vi inte hade något kollektivavtal, vilket Lidl hade tecknat det första man gjorde när man kom till Sverige.

Så det var ganska absurt att höra en del radiointervjuer där Handelsföreträdare fick så att säga försvara Lidl gentemot media, därför att Lidls företrädare då inte var tillgängliga. Nu är det ju en helt annan sak."

"Det här sticker ju hål, kan man säga, på uppfattningen att alla politiker är liksom karriärpolitiker. För jag läste eller hörde en intervju med dig där det framgick att ni under tre år öppnade hundra butiker, inklusive bygglov och, alltså från noll."

"Ja, det var en otrolig pionjäranda. Det var väldigt entreprenörsdrivet, även om det var på det sättet väldigt tyskt för att allting skulle göras på ett visst sätt. Men det var också att vi var många unga som jobbade på Lidl under den tiden och vi har ju följts åt sedan långt efter att vi har slutat på Lidl och har kontakt, med personer som finns på olika delar av fastighetsbranschen, men även inom livsmedel och detaljhandel på olika sätt och vis. Och ja, det var en väldigt kul tid, men det var mycket jobb."

"Ja, men det låter som ett otroligt intensivt projekt då."

"Ja, det var verkligen intensivt. Men det fanns, även om det fanns många som var skeptiska till Lidl, så fanns det också en nyfikenhet. Och det var inte varje årtionde som nya aktörer försökte ta sig in i Sverige. Det var lite nytt då också. Det är inte så länge sedan, men det var relativt nytt.

Och som sagt var, alla svenskar har handlat på Coop och ICA, men vad var det här för någonting? Samtidigt hade vi ju väldigt många som hade varit ute och rest i Europa och kände väl till Lidl. Så det fanns ju väldiga Lidelförespråkare runt omkring i Sverige också, som gillade Lidls varumärken och högre kvalitet på flera utav produkterna."

"Du gör ju en kort sejour i läkemedelsbranschen. Sedan 2006 så blir det maktskifte i Stockholms stadshus och du blir inringd. Och det är väl kanske första gången som stockholmarna får möta dig på allvar för att du har inte varit så synlig i politiken. Men var började ditt politiska engagemang?"

"Åh, det började ganska mycket när jag var yngre än så då, när jag gick på gymnasiet egentligen, och det var valrörelsen 1988 så bestämde jag mig för att jag skulle bli aktiv. Och egentligen var det ju ganska udda på det sättet att jag ringde helt enkelt till Moderata ungdomsförbundets kansli och frågade om jag kunde hjälpa till.

Då sa de till mig att jag skulle komma ner till Gamla stan, och sedan gick jag dit, jättenervös förstås för vem jag skulle möta. Och sedan gick jag aldrig hem så att säga, utan blev kvar i en faslig massa år. Jag drev ju då både MSU, alltså Moderat skolungdom på Brännkyrkagymnasiet, satt sedan med i MSU-kommittén i Stockholms län och drev mycket arbete där, och sedan så småningom då MUF och förbundsstyrelsen i Stockholm. En hel del ungdomsverksamhet blev det ju då. Sedan blev jag invald som ersättare i kommunfullmäktige redan 1991 och var ersättare i tre år innan jag blev ordinarie -94. Så att jag var ju relativt ung då när jag började."

"Men det här att tydligt ta ställning och ventilera öppet sina politiska åsikter, det är någonting som jag uppfattar att många svenskar tycker är obehagligt. Men var det naturligt för dig att vara aktiv i politiken då?"

"Ja, jag tror inte att jag har haft den ådran alls, utan alltid sagt vad jag tycker, både i skolan till lärare men kanske också vidare om politiska uppfattningar. Det har väl också varit någonting som driver mig och driver mig fortfarande. Ska man påverka så måste man ju också tala om tingens ordning, man måste helt enkelt vara tydlig. Annars blir det väldigt diffust och svårt att påverka. Så att det har nog legat mig nära till hands ständigt att vara tydlig."

"Och varför blev du moderat då?"

"Det var ett, då var det ju delvis ett annat samhälle faktiskt. Det är svårt egentligen att föreställa sig att vi inte hade uteserveringar, det var inga fria skolval, man fick inga betyg. Det var mycket konstigheter i Sverige som idag kanske tas för självklart, framför allt för de yngre generationerna.

Det var skolfrågorna som engagerade mig. Och jag var extremt upprörd över att när jag slutade Mälarhöjdens skola så fick jag inte välja vilket gymnasium jag skulle börja på. Utan det var en intagningsnämnd, en politisk intagningsnämnd som talade om för oss elever vilken skola vi skulle gå härnäst i. Och det var faktiskt en utav de frågorna som gjorde att jag tyckte att det här måste bli ändring."

"Men var det någonting som ifrågasattes så vitt och brett? Eller var det någonting som du kände att det här är inte klokt, så får det inte vara?"

"Nej, min minnesbild är ju att det var inte så himla ifrågasatt, utan det var väl några krafter inom de politiska partierna och delvis lite grann i samhället. Men det var ju på något sätt tingens ordning från det riktigt socialistiska Sverige då, att det var alltid någon annan som skulle bestämma vad vi skulle göra. Idag förknippar vi ju den typen av överstatlighet till andra regimer egentligen.

Det kanske var därför som jag tyckte att Moderata ungdomsförbundet var det ungdomsförbundet som låg mig närmast till hands, för de var tydliga i de här frågorna. De var också väldigt tydliga i betygsfrågorna och jag var ganska ambitiös i skolan och tyckte att det var ganska frustrerande att hoppa höjdhopp utan ribba, utan ville ju naturligtvis ha ett kvitto på att jag hade åstadkommit någonting i skolan."

"Men kände du en stor frustration och ilska över den här socialdemokratiska makthegemonin och att den behövde få ett slut, och att du skulle vara med och förändra det?"

"Jo, men det var ju nog någon kämparanda som ändå fanns där, för det fanns ju inte heller någon som helst... Då när jag började i politik 1988 hade vi inte haft en borgerlig regering på hur länge som helst och allting som hände i Sverige då var ju väldigt socialistiskt.

Min mamma kommer från Estland och flydde från kommunismen på något sätt. Vi har inte pratat så mycket politik hemma på det sättet, men jag tror ändå att det här har präglat mig i mitt synsätt på livet, frihet, medborgerliga rättigheter och annat."

"När du till slut då började jobba heltid som borgarråd, då hade du en gedigen arbetslivserfarenhet. Vad skulle du säga var det viktigaste du fick med dig in? Vilka insikter i de frågor som du skulle jobba med? Alltså bostad och integrationsfrågor."

"Jo men jag tror att det är otroligt nyttigt att se till att man har erfarenheter från båda delarna av samhället, och då menar jag politik och näringsliv. Jag tror ju att man blir en mycket bättre politiker om man har erfarenheter från andra delar av samhället, och jag är helt övertygad om att man blir en bättre näringslivsföreträdare om man också förstår och har verkat inom politiken. Apropå det här med att man har olika agendor och att man har förståelse för varandras olika uppdrag. Och det bar jag ju med mig väldigt tydligt.

När jag jobbade med Lidl-etableringarna så fick jag ju förmånen att dels resa runt i Sverige, men också kunna Stockholm riktigt bra. Jag kunde ner på vilka gator och kvarter, för jag hade ju letat mark, varit inne i massor av lokaler, kände fastighetsägare, hade pratat med massa människor runt omkring i Stockholm redan då och kombinerat det naturligtvis med tidigare politiska uppdrag som fritidspolitiker.

Men det gjorde också att jag med ganska rak ryggrad och lite mod kanske då kunde gå in i diskussionen om rätten för människor i Stockholm att äga sitt boende istället for att hyra sitt boende. För 2006 var det fortfarande inte så vanligt den här ombildningsdiskussionen som sedan så småningom följde. Det var, vad ska vi säga, att Stockholm gick delvis i bräschen då på att dels sälja kommunala fastigheter till privata fastighetsägare, men också att utbilda hyresgäster i möjligheten att faktiskt köpa loss sin lägenhet tillsammans med sina grannar. Och det var en utmaning."

"Nu har det gått ungefär tretton år sedan som du klev in i stadshuset och det har hänt otroligt mycket på bostadsmarknaden. Men hur såg diskussionen kring bostäder ut just då? Kan du påminna oss?"

"Ja, i Stockholm var det ju på det sättet att vi hade en uttalad dominans av de tre kommunala bostadsbolagen som hade i princip alla hyresrätter i delar av Stockholm. Det var hundra procent dominans av tre stycken kommunala fastighetsbolag som uppenbarligen inte hade gjort sin uppgift på ett bra sätt eftersom det var nedgånget. Det fanns inte speciellt mycket att göra i områdena och mycket sådana saker. Den stadsutvecklingsdebatt eller hela det här som vi pratar om attraktiva staden, den fanns ju nästan inte då.

Och receptet delvis på det var ju då att föra in möjligheten för människor att faktiskt äga sitt boende utifrån ett perspektiv att det man äger vårdar man. Men det var också då som vi först på riktigt sålde en hel del utav byggnaderna eller fastigheterna till långsiktiga hyresutvecklare. Och vi sålde ju i storleksordningen ungefär fem tusen bostäder i olika delar om områden som var hundraprocentigt dominerade av kommunala bostadsbolagen för att få in ny kraft, nytt blod och nytt tänk.

Det är ju någonting som är självklart idag, men det blev fruktansvärt politiskt. Och det var ju mycket demonstrationer och det var förfärligt hur vi kunde sälja människors hem och allt möjligt. Nu finns det ju knappt en socialdemokratiskt styrd kommun som inte säljer, därför att man ser ett behov av att få hjälp från andra, men också ett behov av kapital för att rusta upp de befintliga fastigheterna. För det fanns ju en anledning till att det såg ut som det gjorde, och det var ju för att det fattades en del pengar in i de kommunala bostadsbolagen."

"Och hur hanterade ni de här känslorna som rördes upp kring den här frågan?"

"Ja, man måste ju ha respekt för, och det tycker jag att vi fick jobba mycket med, respekt för att folk blir upprörda. Folk blir oftast väldigt oroliga när det står en förändring kring dörren och det är ju väldigt mänskligt. Och jag tror att väldigt mycket utav den debatten som följde också gjorde att jag lärde mig att inte ta allting personligt, för det tror jag är väldigt viktigt i sådana här olika sammanhang. För debattnivåerna blev både höga, brutala och ganska oseriösa ibland.

Mitt sätt att försöka möta det var ju att jag alltid ville göra mig tillgänglig. Så jag ställde oftast alltid upp i olika diskussioner. Hyresgästföreningen anordnade ju väldigt mycket debatter och utfrågningar. Och även om jag visste när jag skulle gå in i en sådan lokal att alla här inne är emot det jag tycker, så var det viktigt för mig att inte huka. Och det är väl möjligen det man skulle önska av dagens politiker lite grann, att faktiskt stå upp mera för sina åsikter. Det är klart att alla inte håller med, men om man inte tycker någonting, då är det svårt att hålla med dessutom. Och jag tror att väljarna mår bra av tydliga budskap och tydliga visioner."

"Det blev en väldigt stor förändring på kort tid. Men var det så att ni kände att nu finns det en möjlighet att fatta de här besluten för att den politiska situationen och mandatfördelningen ser ut så, och nu gör vi det fort och rejält så att vi inte kan backa bandet? Eller var det mer en entusiasm att nu måste vi få en förändring i Stockholm för att kunna utvecklas på ett fint sätt?"

"Jag tror att det var en kombination av det hela. Därför där är jag åter tillbaka till att förstå förutsättningarna för politiska beslut. Mandatperioderna är fyra år i Sverige så att man har ju inte så lång tid på sig att genomföra saker och ting. Och därför så måste man ligga i startskottet redan när mandatperioden börjar.

Och vi rullade ju då ut också en informationskampanj kan man kalla det för, en informationsmöjlighet för människor runt omkring i ytterstadsområdena som hade i mångt och mycket aldrig ens tänkt tanken att de skulle få äga sitt boende. Och dessutom pratade många inte svenska. Och det här med bostadsrätten, kollektivt boende, det förstod man ju inte alls vad det var för någonting. Så det var nästan som att det var en utbildningsserie som vi rullade ut. Och det gjorde wir ganska snabbt.

Så att vi var väldigt entusiastiska över vad det skulle kunna innebära för de personer som faktiskt fick möjligheten att köpa, men också vilken möjlighet det kan vara för ett område att få flera ägare till sina fastigheter. Även en bostadsrättsförening tar ju oftast mer hand om sin rabatt och andra typer av liksom trevlighetsbitar när det handlar om boendet. Det är ju inte bara det här med byggnaden som ska funka.

Sedan är det ju så att det aldrig går att göra sådana här stora förändringar utan att det skaver och väcker protester. Och det var ju inte alla alls som ville det här. Hyresgästföreningen hjälpte ju inte direkt till, utan de var väldigt aktiva motståndare och hjälpte också till att sprida nidbilder av vad det här skulle innebära och att man tappade sitt skydd för boendet. Idag kallar vi det för fake news, men människor gick ju trots allt på det och det är väl väldigt tråkigt. Men det är klart att så är det ju. Så ser verkligheten ut att vi tycker olika och då använder vi oss av de metoderna som finns för att få över folk på vår sida."

"Men vilken var den tydligaste kritiken mot det här projektet då?"

"Ja, den var ju tydlig redan då och den har ju fortsatt att vara tydlig. Det ena handlade ju mycket om på vilket sätt man skulle skapa tillräckligt många i en fastighet som då skulle rösta för, och att många då som inte ville kände att man helt enkelt kanske mer eller mindre blev tvingad på stämman att rösta ja, därför annars skulle grannarna bli arga och man blev trakasserad och sådana här saker. Det är ju svårt att göra någonting åt utifrån att mera försöka förklara för människor att man alltid har en rättighet att säga nej och att grannarna inte kan kasta ut en.

Sedan var det ju delar av beståndet då, beroende på var det låg någonstans, som fick en hel del kritik för prissättningen. Det ena var ju en hel del fastigheter som då såldes också som låg inne i stan, som blev kritiserade för att de blev för billiga, och en hel del fastigheter i ytterstan, bland annat i Skärholmen, som så småningom ombildades men som också då blev beskyllda för att vara för dyrt prissatta.

Men vi var ju väldigt, väldigt måna om att ha tydliga regler så att det inte blev subjektiv prissättning, utan det var helt enkelt värderingarna så som av att det skulle ha sålts till en fortsatt förvaltning av hyresrätter. Så var prissättningen gjord. Vi tog ju alltid in tre stycken värderingar från olika värderare som gjorde en värdering. Och i efterhand är det svårt att se hur man egentligen skulle kunna ha gjort det där annorlunda mer än att lägga på någon skönsmässig magkänsla på vad man trodde om fastighetsmarknaden då och där. Men det är klart att det har varit en otroligt bra utveckling för de som köpte lägenheterna då."

"Ett annat argument, och det här dyker upp fortfarande, det är ju att allmännyttan skulle ha varit en garant för att mindre bemedlade människor ska kunna bo centralt och att försäljningar av allmännytta och så att säga ombildning av bostäder gör staden mindre blandad. Fanns de argumenten med på den tiden och hur bemötte ni dem?"

"Jo, men de argumenten har ju alltid funnits och de har ju oftast att göra med att vi har en reglerad hyra. Det är väl snarare det argumentet som på något sätt alltid ligger i botten för att på något sätt försöka leda i bevis att hyresrätt i innerstan är öppet för alla. Men det är ju en chimär, det är ju ingenting som funkar. Det är ju knappt någon som tror på det. Det är några som säger det, men jag tror knappt att de tror på det själva längre. Det är ju helt omöjligt. Det är bara att titta på bostadsköerna, och bostadsköerna var ju lika långa då i princip.

Nu är det fortfarande väldigt långt och nu har ju antalet naturligtvis hyresrätter i innerstan då minskat. Men det var inte den stora kommunala ombildningsprocessen som var utmaningen för Stockholms bostadsmarknad då, utan det som var utmaningen var ju de privata fastighetsägarna som ju helt enkelt inte såg en ekonomi i att ha kvar sina fastigheter när hyran var reglerad. Så den stora ombildningsvågen skedde ju i det privata beståndet.

Och sedan att de kommunala bostadsbolagen på något sätt skulle vara en garant för att flera får en lägenhet, det stämmer ju inte heller riktigt eftersom de tävlar på samma villkor som alla andra när det gäller markanvisningar och nyproduktioner och liknande. Utan bostadsmarknadens utveckling, eller snarare den utmaningen som var under 2006 och som jag klev in i, det var ju att vi tidigare i Stockholm hade haft att varannan mandatperiod så säljer vi bostäder och varannan mandatperiod så bygger vi bostäder. Det vill säga när sossarna satt så skulle det byggas och när de borgerliga kom skulle man sälja eller på annat sätt försvåra. Vilket var ju helt omöjligt för de här kommunala bolagen att förhålla sig till apropå de här fyraåriga mandatperioderna.

Jag tyckte att det var mera rimligt att de kommunala bostadsbolagen som jag blev ansvarig för då fick samma förutsättningar som alla andra bostadsbolag. Det vill säga ibland säljer man, ibland köper man, man renoverar och man bygger nytt. Och det var ju ett helt nytt tankesätt i den kommunala världen att det var så som bostadsbolagen i Stockholm skulle hantera situationen.

Sedan hade ju vi haft många diskussioner om huruvida vi skulle sälja ett helt kommunalt bostadsbolag eller inte. Och det lade vi snart på hyllan och riktade snarare in oss på då beståndsförsäljningar inom de kommunala bostadsbolagen och den här ombildningen. Men det var snarare det som var utvecklingen och den positiva delen. En del ombildades, men merparten var ju ändå kvar i de kommunala bostadsbolagen. Och med de här pengarna som bostadsbolagen fick in kunde man nu renovera upp, man kunde bygga nytt. Och det är bara så vi tillskapar flera bostäder. Så att det här argumentet med att den här försäljningen gjorde det svårare för människor att komma in på bostadsmarknaden, den stämmer ju inte för det blev flera bostäder på grund av att kassan helt enkelt räckte till mera."

Efter en tid som bostads- och integrationsborgarråd blev Christina Alvendal stadsbyggnadsborgarråd och fick ansvar för Stockholms stadsbild. Hon fick det nya jobbet ungefär samtidigt som stadens gamla befolkningsrekord tangerades på nytt. I kommunen arbetade man med en ny så kallad översiktsplan och på Christinas tallrik låg plötsligt uppgiften att dra upp riktlinjerna för stadens utseende på riktigt lång sikt. Resultatet blev ett dokument som döptes till Promenadstaden och som såg framför sig en ganska radikal förändring av Stockholm.

"Planen innehåller ju egentligen filosofin att stan ska kunna hänga ihop på ett bättre sätt. Om man tittar på Stockholm från ovan, framför allt då 2008, så såg ju Stockholm väldigt mycket mer ut som en skärgård än vad det gör idag. Det vill säga de olika stadsdelarna hade ju poppat upp där tunnelbanestationerna poppade upp och hängde inte alls ihop med varandra ovan jord, vilket ju gör att stora delar utav Stockholm antingen är obebyggt eller så hänger det inte ihop eller så går det en stor barriär i form av en vägsnurra eller ett slyområde eller vad det kan tänkas vara.

Så de greppen som togs då var ju helt enkelt att peka ut stora områden av Stockholm där nya stadsdelar skulle kunna blomma upp: Hagastaden, Norra Djurgårdsstaden, Liljeholmen. Och redan då också tittades det ju mycket på Skärholmen och Farsta som sedan så småningom har fått ytterligare tyngdpunkt. Men att stan helt enkelt skulle få en bättre sammanhållning. Och rent bildligt så skulle det helt enkelt vara möjligt att gå ifrån Skarpnäck till Globen. Även om man inte gör det, men det finns inte några sådana möjligheter i alla delar av stan.

Överdäckningar av stora motorleder för att se till att det hängde ihop möjliggjorde ju också att vi fick byggbar mark helt enkelt. Och det var ju filosofin. Men att också då samtidigt förädla de grönområdena som behövs när staden växer. Årstafältet är ju ett sådant exempel. Ett väldigt, väldigt stort öppet fält idag som används sporadiskt av vissa, intensivt av andra, men att kunna bygga en stadsdel kring Årstafältet och därmed kunna få en riktigt fin stadspark gör ju att Östberga och Årsta helt plötsligt hänger ihop på ett sätt som var helt omöjligt tidigare, att ta sig i princip mellan de två stadsdelarna. Och då får man också mark och tillräckligt med bostäder för att Stockholm ska kunna ta emot alla som vill bo här."

"Men vilka stora utmaningar och målkonflikter behandlar man när man försöker peka ut nya stadsdelar?"

"Ja, dels naturligtvis handlar det ju om var finns marken någonstans för att göra det här möjligt. Alltså var finns den öppna marken, den tillgängliga marken. Det är ju inte så att Stockholm har varit obebyggt, utan däremot handlar det ju väldigt mycket om att hitta de här naturliga stråken. Samtidigt ta hänsyn till de olika gröna stråken som också finns väldigt tydligt planlagda. Verksamhetsflyttar som har varit inom räckhåll men inte riktigt gjorts, till exempel Västra Kungsholmen. Det är svårt idag nästan när man flanerar där ute efter vattnet och tänka sig att det låg en stenkross med stora grusupptag utefter vattnet där i alla år. Men nu är de borta och nu är det en blommande stadsdel där tusentals människor rör sig dagligen. Det är ju fantastiskt, men en ganska naturlig utveckling av staden att sådana typer av skrymmande verksamheter får flytta på sig.

Cementa väntar på att få flytta från Lövholmen vid Gröndal för att ge plats också där till vattennära och naturnära bostäder. Och nu i Värtahamnen så pågår ju en stor stadsutveckling som en del av Norra Djurgårdsstaden, som också varit en utav förutsättningarna för att det ska kunna gå till, det är ju för att den tunga containertrafiken ifrån Frihamnen flyttar till Norvik. Så att mycket utav stadens väsen, den här ständiga förändringen, möjliggör ju också för staden och identifiera de här platserna som tidigare har varit stadens utkant, men som nu helt plötsligt blir stadens mitt."

"Och hur involveras näringslivet, byggbolagen, byggherrarna i den här processen?"

"Ja, det har nog varierat över tid skulle jag säga. Det var också en utav de sakerna som jag tyckte var väldigt viktig när vi arbetade fram den nya översiktsplanen då, och vi förstod ju det är väldigt viktigt kanske för att... ja, det är rätt uppenbart, men ändå är det ju ganska märkvärdigt att kanske ofta så sker det inte. Men om jag som politisk företrädare har en vision och ingen annan delar den, då är ju den tämligen värdelös.

Så att mitt största uppdrag egentligen som företrädare då för Stockholms stad och visionen om hur Stockholm skulle växa, det var ju att få med mig fastighetsbranschen och byggbranschen på den här filosofin. Och det innebar ju också för mig som politiker att säga nej till en del byggprojekt, att inte bygga där det inte passade och att inte bygga hus som inte funkade på platsen. Punkthus i Ekbacken i vissa delar av Stockholm blev liksom... det blev ett nej på dem. Medans kvartersstrukturer i de här mellanrummen var det som vi ville snarare lyfta fram. Så det handlar ju om en prioritering.

Och så småningom så blev ju också fastighetsbranschen varse om vad var det som gällde. Men det handlade ju helt enkelt om massor av möten, diskussioner. Du kan ju aldrig få människor att dela din uppfattning om du inte är öppen för dialog. Så väldigt mycket utav det här handlar ju om det."

"Men vem håller i taktpinnen? Jag menar, det måste ha varit en fantastisk möjlighet för byggbolagen och byggherrarna att få engagera sig i att bygga nya stadsdelar. Det finns ju enorma belopp också med på spel. Var det ni som politiker som pekar ut att det här ska hända och så tog ni in anbud? Eller var det mer så att ni överrumplades av förslag och idéer från byggherrar och byggbolag som ville passa på att visa framfötterna?"

"Nej, i det här fallet så var det ju staden som var den ledande aktören. Och det beror väl också på att det är kommunerna som har ansvar för översiktsplaneringen och dessutom monopol när det gäller detaljplanernas framtagning. Sedan kan jag tycka, och det är ju någonting som jag jobbar mycket med nu, det är ju att fastighetsbranschen själva behöver bli ännu bättre på att också ta det här helhetsansvaret och se de större penseldragen än att bara söka sin enskilda markanvisning. Så det är ju först då som man kan få reellt inflytande över en plats som man utvecklar och därmed på sitt eget fastighetsvärde.

Men det var inte diskussionerna då. Då var inte Stockholm och fastighetsbranschen mogna att prata mervärden för att skapa liv mellan husen, utan det var fortfarande under de här åren mycket fokus på sina egna kvadratmetrar och staden var den drivande kraften."

"Just det, men exploatering och stadsbyggnadsfrågor har ju en tendens att väcka otroligt mycket känslor. Och en fråga som jag tycker man hör debatteras rätt ofta, det är ju arkitekturen och utseendet på nya hus som byggs, och att det finns rätt mycket kritik mot hur en del av de här nya områdena ser ut. Vilket förstås är en smaksak. Men vilken roll spelade politiken in där? Fick det se ut hur som helst? Eller hade ni en tanke från början om hur de här områdena skulle se ut?"

"Det är ju alltid så att hus väcker känslor och utseendet på husen är nästan alltid det som är den stora stötestenen. Och det är också det som är utmaningen bland annat i samrådsprocesser skulle jag säga. Bara ordet samrådsprocesser på något sätt gör ju att man ska hitta någon form av minsta gemensamma nämnare. Och om det gäller arkitektur så kommer det ju aldrig att bli någon spännande arkitektur om alla ska vara överens om hur det ska se ut. Och det är ju den stora utmaningen för politiker att faktiskt stå upp för att, ja, det är ett politiskt ledarskap att också säga så här: Okej, vi har lyssnat på vad ni har för synpunkter, men nu går vi vidare. Vi har lyssnat på hur man ska göra bättre angöring och hur trafiken ska fungera och vilken verksamhet som fattas och sådana saker. Och där tycker jag möjligen att det är lite synd att allting som är spännande suddas ut i Stockholm.

Sedan behöver inte det innebära... vilket var tiden då när jag var ansvarig, då var nämligen tiden för väldigt mycket utav diskussionen om höga hus. Och det är en helt annan fråga, den har ju ingenting med arkitektur egentligen att göra. Men eftersom jag också håller med om din problembeskrivning där, så var ju ett utav mina initiativ som jag fattade som borgarråd att initiera ett arkitekturprogram för Stockholm. Därför att sätta den här frågan på kartan, för min uppfattning var att det kom alltid in sent i processen, alla de här frågorna. Istället för att ha med frågan om hur husen ska se ut faktiskt i hela stan också. För det var ju väldigt mycket fokus på att bara titta på innerstan och alla hade synpunkter på vad som byggdes där. Men ingen brydde sig om vad som byggdes i Hökarängen eller Bredäng, vilket kanske är en ännu större utmaning med tanke på att väldigt många faktiskt bor och lever sitt liv och inte kommer in till stan.

Så att det här arkitekturprogrammet skulle ha fått sin funktion i att faktiskt ta hänsyn till att stoppa in frågan om arkitektur tidigt i processerna i hela stan. Det visade sig ju dock vara väldigt svårt och nu pratar vi alltså 2019 och det finns fortfarande inget arkitekturprogram som politiken har kunnat enas om. Det finns ett läger som tycker att det här ska vara liksom som ett smakprogram, det vill säga att man har vissa principer och det ska inte byggas högre än x våningar och så där. Men min ambition med ett arkitekturprogram på den tiden var ju mycket mer att snarare sätta fokus på att ha en hög nivå, se till att den kom in tidigt i processerna, liksom ett arbetssätt kring arkitektur. För annars blir det ju en smakguide. Och det kan man ju inte ha för det är så olika. Och dessutom uppfattar vi arkitektur nu i vår tid på ett sätt, om femtio år kanske vi uppfattar det helt annorlunda. Det är nu vi börjar uppskatta den arkitekturen som i början av 1900-talet var katastrof och ful och förkastlig och allt vad det är för någonting."

"Men hur mycket spelar ekonomin in här då? För att någonstans handlar det om att du måste ju kohandla med byggherrar och byggbolag för att få till de här stora projekten. Och det kommer att koka ner till en ekonomisk kalkyl och man kan tänka sig att i regel åtminstone är billigare att bygga tråkigt, om man får säga så."

"Nu finns det ganska många som skulle motsäga dig på den punkten. Det finns ganska många sätt man kan göra för att få en mer spännande utformning på ett hus än att det bara kostar väldigt mycket mer pengar. Samtidigt kan man ju bara krasst konstatera att nu har vi väl gått igenom de senaste tio åren, kanske den högsta konjunkturen när det gäller fastigheter i Sverige, och vi har inte ens lyckats åstadkomma en arkitektonisk höjdpunkt i Stockholm under de här tio åren. Så det kan inte ha varit en ekonomisk fråga, utan det handlar nog snarare om ett politiskt ledarskap om att faktiskt stå i bräschen för det som kanske flera och högljudda invånare inte gillar av olika skäl.

Och jag tror, jag menar, på sin tid så var Stadshuset... det var inte bara en ful byggnad tyckte stockholmarna, utan det var ju en ekonomisk katastrof. Det gick ju så långt att man var tvungen att fråga stockholmarna om de kunde vara med och sponsra bygget genom att köpa takpannorna. Så att visst går det att skapa arkitektur, och framför allt i en högkonjunktur som vi precis har haft."

"Men arkitektur är en sak. En annan sak är också material och gestaltning. Man kan tänka sig att ett bolag som JM eller vad de heter hellre i slutändan kommer vilja göra någonting som kostar mindre pengar, för att det är där deras lönsamhet ligger."

"Ja, och då handlar det väldigt mycket om att den vakthunden eller den ambitionsnivån, beroende på vad vi kallar det för, den måste kommunen stå garant för. Det kan ju vara olika typer av gestaltningsprogram. Det kan vara en så enkel sak som att man är tydlig i byggloven. Vi har ju haft en hel del ärenden om bygglov i Stockholm där man helt klart kan tolka bygglovet väldigt olika. Och det är klart att en del fastighetsägare kanske jag ska säga istället naturligtvis försöker hitta den billigaste lösningen, medans andra har en filosofi om jag vill lägga en hel del pengar på att utforma den här arkitekturen. Och då handlar det till syvende och sist om att kommunen måste välja sina partners.

Vi har ju haft en väldigt spännande utveckling i fastighetsbranschen nu. Människor och bolag som aldrig har jobbat med fastigheter och fastighetsutveckling helt plötsligt bygger miljardportföljer därför att de är duktiga på att räkna pengar. Men det innebär ju inte att de är duktiga stadsutvecklare och fastighetsutvecklare. Och där skulle man väl möjligen kunna säga att de olika kommunerna runt omkring i Sverige skulle ha behövt få lite mera track record och lite mer information om vilka aktörer som är duktiga fastighetsutvecklare och stadsbyggare och vilka som egentligen bara är kapitalförvaltare."

"Och vad är din personliga uppfattning? Jag menar, hur pass väl har Stockholms kommun i det här fallet lyckats slå vakt om stadens utseende?"

"Ja, det är svårt att recensera naturligtvis. En del projekt pågår ju fortfarande dessutom, som det tar ju sin lilla tid i den här stan att utveckla delar av stan. Jag vet att det finns många synpunkter, till exempel på den delen av norra Djurgårdsstan som ligger upp över Hjorthagen och Gasverket och så. Men det kommer kunna bli ett jättespännande område där fasaderna skiljer sig från varandra. Det är olika färger, olika materialval, och med en hög gasklocka i form av Oscar Properties torn där med en världsarkitekt så kommer ju den delen av norra Djurgårdsstan att kunna hamna verkligen på den mest spännande kartan hittills, i alla fall när det gäller arkitekturen.

Det finns andra områden i Stockholm som ju snarare har blivit ganska tråkiga. Det har fina kvaliteter att bo i Hammarby Sjöstad till exempel, men där uppfanns ju nästan en ny arkitektur och det var Hammarby Sjöstads akvariumarkitektur, där alla husen ser nästan likadana ut. Och det är ju ett sätt. Det ska bli intressant att se hur nästa generation dömer den nuvarande generationen när vi tittar på vilka årsringar som vi har lagt till i den här staden."

"Men även den nuvarande generationen dömer ju politiker. Jag tänker, vilken grupp eller vilket skrå går dig mest på nerverna som stadsbyggare?"

"Ja, bra fråga. Nej men jag kan väl säga så här, jag har ju valt att jobba i två branscher... jag är en ganska otålig person, så jag har ju valt två branscher som är de mest sega branscherna: politik och fastighetsutveckling och stadsbyggande. Så att jag försöker ju att jobba väldigt tålmodigt, men även mitt tålamod kan ju naturligtvis tryta när jag träffar människor som hela tiden säger nej. Och det tror jag är... och det kan vara över generationer. Det är nog ingen ålderskategori, utan det finns ju olika där. Men att hela tiden säga nej till saker och ting, det måste ju vara väldigt tråkigt tänker jag."

"Tänker du på Tarras-Wahlberg?"

"Som sagt var, inga namn nämnda, men jag vet inte. Det är ju så fantastiskt vilken fin stad vi har. Och ska man förstå stadsbyggnad så tror jag att det är viktigt att också tänka sig stadens väsen. Det är ju förändring och att varje generation lägger till sina årsringar på en stad. Så har Stockholm växt i århundraden, och alla andra stora städer också. Och det måste den här staden också få tillåtas.

Ska man hårddra det så kanske det är 89 som vi fick Globen, som är senast vi fick en riktigt fin och märkvärdig märkesbyggnad i Stockholm, om vi nu pratar märkesbyggnad, om det nu är någonting som ska leda nästa om. Sedan behöver inte det innebära att de stora klumparna är snygga för det, utan jag pratar ju arkitektur. Och lådarkitekturen har ju... den kanske inte har heller så många anhängare. Det pågår ju en ganska intensiv arkitekturdebatt i Sverige nu också om vilken typ av arkitektur som dagens arkitekter presenterar och presterar. Men det finns duktiga arkitekter där också."

"Jag tog upp Tarras-Wahlberg. Han heter Björn. Han var ju en person som engagerade sig mot Nobelhuset. Och nu ser jag att han engagerar sig och sina följare mot höga hus. Men samtidigt finns det ju en grupp människor som tycker att de finaste kvaliteterna som Stockholm har, det är ju stenstaden. Och jag vill uppfatta att de känner sig besvikna när man går ifrån den stadsbilden för mycket, och känner en sorg över det. Kan du inte förstå dem också?"

"Absolut, men det finns ju ingenting nästan som har frångått den filosofin, utan de höga husen, om vi pratar höga hus, de är ju väldigt specifikt placerade på platser där jag skulle säga att – ja, jag kommer inte på något undantag i alla fall – där det passar väldigt väl. Vid entrépartier, vid broar, alltså platser som man vill markera på ett eller annat sätt. Och det är ju en sak. Det där har ju då som sagt var att göra med det politiska ledarskapet tror jag också delvis. Att det handlar ju om att också visa vägen, att det inte blir för ensidigt att lyssna på en grupp.

Nu kan man väl säga att det försökte ju ändå politiken göra när det gäller Nobel, eftersom man faktiskt drev det så långt man kunde och sedan var man tvungen efter valet att förhandla bort det så att säga. Vilket ju säkert var trist för dem som försökte i alla fall, om man säger så.

Men det var ju väldigt mycket diskussioner när jag var stadsbyggnadsborgarråd om Tors torn, som så småningom nu är Norra tornen. Men det blev ju väldiga protester och upprörda stämningar, och det skulle förstöra strukturen och inget bra. Det var ju verkligen en markering att här börjar en ny stadsdel verkligen, mellan då gamla Vasastaden och den nya delen som ju blev Hagastaden. Och i samma veva som det blev väldigt mycket protester och så här, så hjälpte YIMBY till att starta ett upprop på nätet där en kraftig majoritet sa ja. Så här tror jag att det handlar väldigt mycket om att också välja vem man lyssnar på. Och det är klart att ofta så är media en aspekt i detta också. Och det handlar ju snarare om att förstå då varandras vardag och varandras agendor och tolka det på rätt sätt och kanske hjälpa den ena sidan lite mera då."

"Om man tänker sig att det finns ett par olika så att säga kraftfält: Du har näringslivet med byggarna och byggherrarna. Du har politiken där man har en vilja och driver en linje, eller snarare flera, men man får anta att det är någon som bestämmer lite mer än de andra. Och så har man de invånarna som kan ha små åsikter. Vem är det som håller i taktpinnen i stadsbyggnadsfrågor? Vem bestämmer?"

"Ja, och jag tror att svaret på den frågan är nog att det varierar från projekt till projekt. Därför att det är klart att i vissa delar så är kommunen väldigt påstridig och driver på, i andra delar är det fastighetsägarna som av olika skäl får igenom sin vilja. Och i fallet med Nobel skulle man kunna säga att det var den här gruppen av högljudda protester som bland annat bidrog till att det faktiskt inte blev politiskt möjligt, liksom Apple-butiken i Kungsträdgården. Så jag tror att det beror på plats till plats.

Jag skulle säga att generellt sett så är min erfarenhet att fastighetsbranschen är lite för tam och inte riktigt uppfattar sin potential i att faktiskt driva på olika typer av visionära diskussioner, att driva på för samarbeten tillsammans med kommunen och så. För det är ju min erfarenhet från väldigt många utav de projekten som jag sedan tio år ungefär tillbaka är engagerad i och har varit engagerad i. Att det är de här samarbetena mellan de här tre aktörerna då som du själv nämner, men framför allt också mellan branschen som sådan och kommunen. Därför det går inte att skapa en bra stad om man bara ser till sin egen byggnad och tittar på avkastningen på den.

Avkastningen kommer att bli väldigt mycket högre om man tittar på helheten, det vill säga hur de här eventuella hyresgästerna för kontorsfastigheten... vad ska de göra på lunchen? Hur tar de sig till tunnelbanan? Alla sådana här saker som händer utanför fastigheten. Det finns ju numera till och med bevisat att de parametrarna som är mest avgörande för de här olika typerna av värdeförändringar på en fastighet, eller vilken betalningsvilja som hyresgästen för kontor eller bostadsköparen har, handlar nästan uteslutande om faktorer på utsidan.

Och det tror jag... där har det skett en förändring och en förflyttning av fastighetsbranschen till att tidigare prata om vem ska betala för lullullet till att numera se att det finns ett ekonomiskt värde för mig som aktör att investera i lullullet, för jag kommer att få avkastning på min investering. Men där är ju fortfarande en del i fastighetsbranschen ganska efter. Några går i bräschen, så här kommer det hända mycket tror jag framöver."

Det blev bara en mandatperiod för Kristina Alvendal och hon lämnade stadshuset 2010. Hon säger själv att det beror på att tempot hade varit väldigt, väldigt högt, men också på att de politiska förutsättningarna förändrades efter valet. Hon blev vd för Airport City och fick ansvaret för att utveckla den stad som just nu växer fram runt Arlanda flygplats. Återigen så handlade det om ett arbete som gick ut på att rita upp visioner snarare än att sätta spadar i marken.

Och det var just lusten att få vara med i själva genomförandet som sedan ledde henne vidare till Värtan, det bortglömda området i Stockholms utkant som kanske mest är känt som angöringsplats för stora båtar. Christina Alvendal driver idag en egen konsultverksamhet och ska förverkliga de idéer för Värtan som man en gång var med och drog upp som politiker.

"Från att ha varit ett hamnområde så kommer det att vara en del av Östermalm innanför tullarna med både boende men också framför allt många arbetsplatser. Och är det någonting i Stockholm idag och framför allt i innerstan som vi behöver så är det ju flera moderna kontor. Och det här kommer att kunna också mota den efterfrågan som finns när det gäller moderna kontor. Så det är ju verkligen en stadsdel som möter världen för de passagerarfartygen som kommer in idag, de kommer att fortsätta komma in. Och det är ungefär fem miljoner passagerare som varje år dockar in i den här stadsdelen. Så att bara den potentialen är ju fantastisk.

Så jag leder helt enkelt ett samarbete som går under namnet Stadsutvecklarna i Värtahamnen och som just drivs på initiativ av ett antal långsiktiga fastighetsägare tillsammans med Stockholms stad. Som handlar om att dels har vi tagit fram en vision, för vi tycker att den behövde konkretiseras, den visionen som Stockholms stad tog fram för hela Norra Djurgårdsstaden för ganska många år sedan. Men också så är det väldigt mycket utav saker och ting här och nu som behöver göras. Det är ju ett område som... ja, där tvåtusen trehundra personer idag jobbar faktiskt. Tänker man kanske inte på. Blir då lite eftersatt kanske eftersom det är ett stadsutvecklingsområde. Så vi jobbar mycket med aktiviteter här och nu för att höja medvetandet bland både hyresgäster och stockholmare förstås om utvecklingen i området."

"Och vad är din roll mer konkret?"

"Ja, den påminner väldigt mycket utav det som jag kanske gjorde som vd på Airport City Stockholm. Men det här är ju ett utav flera uppdrag som jag har idag. Jag leder ju i princip alla de olika arbetena som görs i bolaget idag, allt ifrån marknadsföring till mötesstrukturer, styrelsearbete. Det handlar väldigt mycket om att försöka sätta en prägel på det här området. Att redan nu skapa en stämning mellan husen som vi kommer att kunna bevara när den här stadsdelen utvecklas."

"Och när ska det byggas?"

"Vi har en detaljplan som pågår just nu och enligt de senaste löftena från Stockholms stad så kommer den att antas kvartal fyra 2020. Så att vi räknar med byggstart 2021 och inflyttning 2022, 2023."

"Och vad kommer du bygga?"

"Både moderna arbetsplatser, en hel del bostäder. Det kommer att finnas parkområden, saluhallar. Det ska bli en riktigt fin blandad stadsdel som är en del av innerstan och Östermalm. Vår ambition är ju att se till att lite av Stockholm finns på den här ytan. Lite av allt det som vi gillar i Stockholm kommer att finnas på plats här och därmed göra det möjligt för de här fem miljonerna passagerare att stanna kvar i området. Idag finns det ingenting som drar passagerarna. Och det är ju fantastiskt att få vara med och utveckla en sjönära del eller havsnära stadsdel på det här sättet, eller omedelbar kontakt är det ju dessutom.

Det finns inte så många områden kvar i Stockholm som ligger på det här sättet. Jag skulle säga det finns inga områden kvar som ligger på det här sättet: Innanför tull, vid vattnet och som också har möjligheten att bli den här mixade stadsdelen."

"Tror du att du kommer att komma tillbaka till politiken?"

"Man ska aldrig säga aldrig, men jag tycker ju verkligen idag att jag påverkar ibland i vissa projekt mer än vad jag gjorde som politiker. Och det var ju en utav de sakerna som faktiskt var grunden till att jag valde att starta mitt egna bolag idag. Att det blev både som borgarråd men även som vd för Airport City Stockholm så var det väldigt mycket visioner, det var mycket ramverk, strategier och det är avgörande om man ska lyckas med projektet. Men efter att ha jobbat med det då i över åtta år så kände jag att jag ville jobba mera med implementering och få saker och ting att hända. Och det tycker jag ju är extremt roligt, att se till att det händer."

Det här programmet har gjorts i samarbete mellan Ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en digital plattform där du varje vecka kan investera i nya fastighetsprojekt och få en god avkastning på ditt kapital. Investeringarna utgörs av säkerställda lån till fastighetsbolag och möjliggör fastighetsprojekt som annars inte hade blivit av. Registrera dig på tessin.se så får du ta del av flera nya projekt varje vecka. Men kom ihåg att alla investeringar sker på egen risk.