Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Kära lyssnare, det finns en bok som väntar på att bli din helt gratis. Den heter Investera på höjden och rymmer runt åttio sidor med information om hur man lyckas med sina fastighetsinvesteringar. Dessutom en massa inspiration och intervjuer med duktiga investerare, som exempelvis Erik Selin. Gå in på tessin.se/kapitalet och registrera ett konto hos Tessin så kommer boken hem till dig helt utan kostnad. Trevlig läsning.

Det här är Fastighetsprofilerna, ett program där vi träffar karaktärer i den svenska fastighetsbranschen. Programmet är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, en investeringsplattform för fastighetsprojekt. Jag heter Åsa Secher.

Se hela den här debatten runt det som är nybyggt i Stockholm. Det är ju lite ängsligt måste man ändå säga. Det är det ju inte i London. Det är ju mycket mer drivet, marknadsdrivet. Arkitekten Monica von Schmalensee tycker att stockholmarna är för ängsliga när det gäller ny arkitektur och att problemet med hur vi bygger inte handlar om hur husen ser ut, utan att vi fortfarande låter bilen bestämma hur vi planerar våra städer.

Två gånger har hon fått sparken. Båda gångerna låg hon nyförlöst på BB. Trots det har hon bitit sig fast i branschen och tillträdde 2011 som vd för White, som är Europas tredje största arkitektkontor. Det jobbet hade hon i sju år. Men att bli vd var aldrig målet och Monica von Schmalensee kunde inte bry sig mindre om huruvida folk känner till de byggnader hon har varit med och ritat. Trots att två av dem är stora, välkända byggnader i Stockholm, Kista Science Tower och Tele2 Arena.

Det var inte självklart från början att jag ville bli arkitekt. Däremot så var jag intresserad utav samhällsfrågor. Jag var ganska duktig på att rita. Jag hade jobbat som guide i Västerås och så började jag intressera mig för hus den vägen. Och sen fanns det en arkitekt på vår gata som hade ritat vårt hus som vi bodde i i Västerås. Och sen tyckte jag att det lät spännande och så halkade jag in på det på det sättet.

Måste man vara bra på att rita om man ska bli arkitekt?

Inte nödvändigtvis. Det finns ju många olika saker som man kan syssla med. Men på den tiden så fanns ju inte datorer, utan då var man ju tvungen att använda pennan. Så på något sätt var man tvungen att använda en penna hur som helst. Och vi blev ju undervisade i teckning och att måla och i kroki och så vidare för att kunna använda pennan som ett redskap helt enkelt.

Ingår det kroki i arkitektutbildningen alltså?

Ja, visst det gjorde det förr. Det var faktiskt ganska roligt för att den dagen som jag började, jag kom in också på en sådan där reservplats. Det var ju svårt att komma in då liksom nu. Men då kom jag till skolan någon dag efter de andra eleverna och då hade de sagt att vi skulle samlas i ateljén på den gamla arkitektskolan som låg på Östermalmsgatan. Så jag gick till ateljén och det var alldeles tomt och så stod jag där och väntade och då kom en man gåendes ner för en ramp och så sa han: "Nej men hej, vad trevligt att du har kommit." Jag tyckte, vilket fint välkomnande. Och så sa han: "And du kan gå och klä av dig där borta bakom skynket." Och det var ju för att han trodde att jag skulle vara modell just till krokyn.

Ja, gud vad roligt. Sen hamnade du efter ett tag på White.

Ja, det var ju en resa dit kan man säga. Jag utbildade mig ju i slutet på sjuttiotalet och kom ut i början på åttiotalet och det var ganska svårt att få jobb på den tiden. Och sen har jag varit med om två reella lågkonjunkturer också i början på nittiotalet. Och sen slutligen så hamnade jag på White i början på nittiotalet och sen har jag varit kvar där sedan dess.

I vet att du har berättat i någon intervju för ett och ett halvt år sedan och säkert fler gånger, men att du på grund av de här lågkonjunkturerna då blev av med jobbet två gånger. Första gången ganska bryskt när du precis hade blivit förälder.

Ja båda gångerna var det när jag låg på BB kan man säga.

Det låter som att det är händelser som skulle kunna få en att tänka "den här branschen vill jag inte vara i".

Ja, men man tänker ju ändå, man har ju ett intresse och man har en kunskap. Och då tänkte jag att ja, men det kanske jag måste skaffa mig mer kunskap. Och det var då jag gick tillbaka till att läsa juridik och ekonomi och skaffade mig den kunskapen vid det tillfället som jag sedan haft glädje utav. And då när jag hade läst de här kurserna och jag återvände också till KTH, tog extrakurser, så hade jag ju trott att jag skulle jobba just med fastighetsförvaltning. För det var ju det som var liksom tanken då eftersom det inte fanns jobb för arkitekter. Och jag sökte några sådana jobb och fick också det. Men sen så fick jag ett erbjudande att börja jobba som arkitekt igen. Och så kände jag efter med magen och så valde jag ändå arkitektkontoret istället för fastighetsbolaget.

Har du låtit dig styras av magen mycket?

Ja, enormt mycket.

Har det varit bra tycker du?

Det är det rådet jag ger till alla unga. Alltså man kan vara väldigt strategisk och det ska man naturligtvis vara. Man ska ha någon sorts plan för framtiden. Men när man kommer till de här vägskälen så är det onödigt att ha för mycket vånda. Jag tror att om man lyssnar till sig själv och sitt inre jag, vad man tycker är lustfyllt och vad man tycker är roligt, så finns det alltid någon kompassriktning som man kan lita på tror jag som hjälper till.

Har det blivit väldigt fel någon gång när du har följt din magkänsla?

Ja, det kan det ju bli, absolut. Att man satsar på någonting som man tror väldigt mycket på och så kör man ner i diket. Men totalt sett så känner jag ändå igenom åren, allt det som jag har sysslat med så har jag ju haft en idé om vart jag är på väg så att säga. Och sen så har det varit en strategi runt hur man ska komma dit. Och sen har man ju kört i diket emellan så att säga, men ändå nått slutmålet.

Var ditt slutmål någonsin att bli vd för White som du blev?

Nej.

Vad har varit ditt mål då under de åren?

Nej men jag tror nog att det är klart att det har varit väldigt roligt och jag har haft stor glädje utav allt det som jag har gjort. Men att kunna få vara med och påverka är ju väldigt roligt och känna att man kan göra skillnad. Och det är klart att när man slutligen då blir vd eller chef eller man får göra olika intressanta uppdrag och att man får vara med och strategiskt vara med i en diskussion, så är det enormt roligt och spännande. Och dessutom få leda andra och få med fler på den resan är ju jätteroligt. Så att med facit i hand så kan man väl säga att jag har väl någon sorts ledarskapsprofil i mig. Och det har man ju haft glädje utav både i stora projekt och också som chef. Och jag har haft alla sorts chefsroller inom vårt företag som man kan ha, men också i någon sorts allmän diskussion och i andra förtroendeuppdrag så har ju det hjälpt till kan man säga.

Nu är hon inte vd längre utan har en friare roll på White. Det betyder att hon kan tacka ja till sånt som hon inte haft tid med förut. Ett sånt uppdrag är att vara en av femtio rådgivare åt Londons borgmästare Sadiq Khan i design- och samhällsbyggnadsfrågor. Och Monica von Schmalensee är den enda av de femtio som inte är britt.

Det är klart att det är ett jättestort intresse för vad vi gör här hemma, hur vi jobbar. Och för London, speciellt nu i den situationen som man är nu med Brexit, så vill man ju också ha de här internationella kontakterna. Så att jag är där kanske inte så ofta, var sjätte vecka eller så, men det är ju inte så att man sitter kontinuerligt med ett jobb, utan man deltar i olika debatter och liksom är med som lägger sig i vissa saker.

Vad ger du för råd till borgmästaren om hur de ska tänka med London?

Ja, nej men det som vi pratar väldigt mycket om nu, och vi ska ha ett event här om några veckor som ska handla om London-Stockholm, det är ju hur vi jobbar med klimatfrågan, till exempel, hur vi jobbar med hållbarhetsfrågan. Och också hur vi jobbar med det offentliga rummet som en del i hur vi utvecklar våra områden. Och sen är det ju alltid som så att när man är någon annanstans så får man ju upp ögonen för hur saker och ting är hemma. Så att befinna sig på flera platser på det här sättet och jämföra, det gör ju att det blir extra intressant. Inte bara för oss som arbetar med det, men också för våra kunder faktiskt.

Vad har Stockholm som inte London har? Vad kan London lära av Stockholm från samhällsbyggnad och design?

I London så har man ju... Vi har kommit längre, det vill jag absolut säga, med alla hållbarhetsfrågor och de målen och så vidare som man har. Sen så har just London på ett sätt en större variation i sig som stad, både vad det gäller hur saker och ting är planerade och att man är inte lika ängslig för allting som jag tycker att vi är här då, om man får uttrycka det så.

Har du ett exempel? När är vi ängsliga?

Ja, men se hela den här debatten runt det som är nybyggt i Stockholm, så att säga. Det är ju lite ängsligt måste man ändå säga. Det är det ju inte i London. Det är mycket mer drivet, marknadsdrivet, som är på gott och ont. Ibland så tycker man ju att de här stora husen våldför sig på liksom det gamla London, men det är lite grann så man kan acceptera att de här individerna står sida vid sida. Som vi inte kan göra här. Och då menar jag att det finns ändå en variation.

Sen tycker jag att man är mycket mer intresserad utav att kunna experimentera, att jobba med temporär arkitektur, att våga testa olika modeller, att hitta nya affärsupplägg, att låta både det privata och allmänna publika bilda olika utvecklingsbolag. Man har ju inte heller den marken som man har här i Sverige så att man måste hitta på andra kreativa lösningar. Och det gör att det finns en variation som jag tycker är intressant. Det finns också ett innehåll, en content i de här frågorna som jag tycker att vi saknar faktiskt här hemma ibland.

Det är roligt för jag frågade vad kan London lära av Stockholm? Men så svarade du tvärtom. Allt det som ändå är spännande med London som vi inte har här.

Ja, nej men sen så är ju de jätteintresserade utav att till exempel är de fortfarande intresserade utav Hammarby Sjöstad och utav Norra Djurgårdsstaden och utav våra bomässor och att vi ändå kan jobba med hållbarhetsfrågan på ett bra sätt. Och att vi också bryr oss om det publika, alltså det privata, det semiprivata och det publika. Vi är ju så vana att leva det livet, att vi bor i lägenheter och så har vi vår gård och så har vi vårt grannskap och så vidare. Det är ju mycket mer privatiserat på så sätt i London. And vi har också en mycket högre kvalitet när det handlar om våra bostäder, trots allt i det byggda liksom. För att vi har det klimatet som vi har, och därmed kan vi också styra energiåtgång och så vidare. Så vi är ju duktigare på det sättet.

Men det där är ju konstigt för min syster bodde i London i tio år och de har inte världens bästa klimat där heller. Så man kan tycka att de borde bygga för regn, rusk och kyla även där.

Jag vet, jag vet. Men eftersom på ett sätt när det gäller den enskilda individen så är man ju också väldigt, väldigt konservativ. Man vill ju inte ens ha dubbelglas liksom eller bra energiglas, utan man har gärna sina enkelglas för så man har alltid haft det. Så att här är vi ju mer intresserade av tekniska lösningar och är mer pro det kan man säga än vad man är där. Men det är väldigt spännande i alla fall.

Efter att ha klivit av vd-posten på White så utsågs Monica von Schmalensee till ordförande för Rådet för hållbara städer. Hon har också varit med och startat Sweden Green Building Council. Men begreppet hållbarhet har snart använts så mycket att det är svårt att veta vad det betyder. Så vad betyder egentligen hållbarhet för Monica von Schmalensee?

Jag återgår nästan alltid till ursprungsdefinitionen utav vad hållbarhet är i de här olika benen som handlar om ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet.

Men om man ska vara riktigt konkret, om man ska bygga ett hållbart hus som ska vara hållbart socialt, ekonomiskt och klimatmässigt, alltså vad betyder det då för hur man bygger det huset? Om man ska förstå de här olika delarna?

Då kan man väl ändå säga att miljömässigt så handlar det ju om att få ett hus som är sunt. Att det är rent, att det är bra materialval. Att man väljer ett trähus kan ju vara ett bra materialval till exempel. Att man får ren luft, men att själva avtrycket så att säga när huset står där inte... Att det inte genererar energi, utan kanske till och med tillför energi i form utav solceller eller andra energikällor. Så det kan ju vara på det miljömässiga.

Den ekonomiska hållbarheten, ja, det kan ju vara till exempel det att man räknar på de materialval som man har, hur de belastar vår jord på olika sätt och under hur lång tid. Och hur kan man räknar hem den här dyra investeringen under en lång tid? Och vad får det för konsekvenser, hur man bygger till exempel? And hur kan man använda de här lokalerna till andra saker än kanske bara bostäder? Man kanske kan använda det tjugofyra timmar om dygnet. Det är bara ett sätt att tänka runt ekonomisk hållbarhet. Och hur räknar vi egentligen på vad det kostar? Är det vad det kostar i dag eller är det vad det kostar om hundra år? Så det är någonting som jag tycker att vi kanske inte har kommit lika långt i.

Men just tidsperspektivet när du säger hundra år, det är också en faktor i det här. Att vi räknar med att det här ska kunna stå här i hundra år och det är också en del av kalkylen.

Femtio år brukar man ju säga om byggnader. Nu förlänger man ju det lite grann. Men investeringsmässigt så kan man säga att förr i tiden så byggde man hus som har stått i flera hundra år för att man hade den sortens material.

Varför gör vi inte det då?

Därför att vi tycker att det är för dyrt helt enkelt och vi vill bygga på ett annornderlunda sätt. Alltså behöver vi kanske återgå till att bygga på ett mer robust sätt och med bättre material. Men då kostar det mer pengar i dag. Men i det långa loppet så kanske det blir billigare. Så då måste man ju våga satsa. Men vem vill satsa pengar på ett hus som man inte tjänar direkt på?

Jag tycker det är intressant när du nämnde Hammarby Sjöstad förut att engelsmännen fortfarande pratar om Hammarby Sjöstad. Det lanserades ju som att det skulle vara smart på en massa olika sätt och sopor hanteras på ett särskilt sätt och sådär. Men de husen är ju inte i så bra kvalitet för de har behövt renovera fasaden på var och varannan byggnad där, trots att de bara har stått i femton år.

Men just med Hammarby Sjöstad så kan man väl säga att det är ingen som är egentligen så imponerad utav husen.

Nej.

But man är väldigt imponerad över hur stadsdelen är planerad och hur man tar hand om dagvatten och hur man tar hand om just sopor och omvandlar det till energi. Och mellanrummen mellan husen tycker man är helt fantastiskt. Så husen är det ingen som bryr sig om liksom.

Nej, det är intressant. För det är ändå husen man ska bo i.

Ja. Men det tredje benet då, social hållbarhet. Ja, social hållbarhet har ju delvis... Det finns ju många dimensioner utav det. Men det som du nämnde tidigare i London stämmer ju också med andra städer. Det vill säga att klyftan mellan rika och fattiga ökar hela tiden. Och den sociala hållbarheten handlar också om att inkludera alla, att inte segregera våra städer. Och hur gör vi det? Hur får vi liksom en stadsdel eller en del i en stad att bli en levande stad för alla? Och att det då blir lika förutsättningar för alla medborgare och inte bara för de som har tillgång eller pengar.

Social hållbarhet handlar ju också om att få ett sådant boende eller ett sådant grannskap som man vill stanna kvar i helt enkelt, och att det finns en trygghet och en säkerhet. Så det finns ju väldigt många olika dimensioner i social hållbarhet. Och vi på White har ju socialantropologer anställda som hjälper oss att tolka också vad människor drömmer om och tror på, och ställer de frågorna som kanske inte en arkitekt skulle ställa. Så jag tycker att vi behärskar de här olika dimensionerna också utav hållbarhet.

Sen finns det ju faktiskt ett fjärde ben som man inte pratar om så ofta som är en del i hållbarhet, och det är ju kulturen som vi ska binda ihop det här med. Och det är också väldigt viktigt för välmående och för livskvalitet.

Men jag tänker att det måste vara väldigt svårt att försöka lista ut hur alltihop det här ska kunna hålla över tid. För man tänker på miljonprogramsområdena som när de kom i alla fall under en ganska kort tid var ganska lyxiga och fina. Det var mycket träd. Det var att kunna få ha ett badrum om man flyttade ut ur trånga innerstadslägenheter. Men ganska snabbt så blev ju miljonprogramsområdena någonting annat. Och i dag har de ju ett helt annat rykte. Stigma liksom.

Ja men verkligen.

Och kanske eftersatt underhåll och alla de här bitarna. Men då hade man väl en idé om att det här skulle vara bra och vackert och modernt. Absolut. Det måste vara väldigt svårt att tänka framåt och få alla de här bitarna att falla på plats och hålla över tid.

Ja, och då är ju det den mest intressanta och svåraste utmaningen som vi står inför. För vi kommer inte kunna, och speciellt med hänsyn till klimatet, bygga nytt i den omfattning som vi kanske skulle behöva göra, utan vi behöver då transformera det som redan finns och se till att de byggnader som vi har kanske används på ett annat sätt och bygga om dem på ett tillämpligt sätt och se till att vi gör det på ett också smartare sätt.

Men det du nämner om miljonprogramsområdena, det tycker jag är väldigt intressant och att du har precis den reflektionen. För så var det ju faktiskt att man flyttade från någonting som var dåligt till någonting som var bättre. Och det som var bättre var ju just den goda bostaden. Lägenheterna så som de är planerade i miljonprogramsområdena är ju jättefint planerade invändigt. Verkligen jättejättefina. Och det fanns också gott om utrymme att leka på runt omkring, det var också trafikseparerat så att man rörde sig på en nivå och lekte på en nivå. Ofta mycket grönområden.

Många grönområden och så. Men problemet är ju då att det har förfallit av olika anledningar. Så då är ju det ett eget problem. Att man har då haft en grupp med låginkomsttagare, alltså det har varit problem utifrån det, att förorten har liksom blivit ett socialt problem. Men bilen är ju också den största boven i dramat kan man ju säga.

Bilen?

Bilen också kopplat till de här områdena. Om man tänker på den här förorten där man inte ens kan köra fram till porten utan man ställer sig... Det är som en tråkig gata utanför. Det finns inga riktiga gator utan man kan inte gå och känna sig kanske trygg och säker. Och bilen delar också upp de här stadsdelarna så att de inte på ett naturligt sätt hänger ihop med sitt grannskap på grund av motorleder och så vidare som avskärmar de här delarna. Så jag tror att den största planeringsboven som vi måste hantera nu också, som vi inte hanterar riktigt ännu, det är ju att bilen styr ju fortfarande vår planering. Och vi bygger fortfarande med dyra garage i bottenvåningen och med parkeringsplatser på gatorna och har fortfarande kvar trafikleder och vi fortsätter bygga stora motorvägar.

Hur skulle du vilja att det såg ut istället?

Det här är ju också det som gjorde Rådet för hållbara städer extra intressant, för att här satt ju alla de här olika myndigheterna som ska syssla med de här frågorna. Och då är ju det som man slutligen vill koka ner i: vem bestämmer? Är det Trafikverket som bestämmer över hur den här vägen ska utformas? Är det kommunen som bestämmer, som ska bygga ut det här området? Eller är det Boverket som bestämmer, som har satt de här gränsvärdena till exempel? Vem ska bestämma om hur man ska utveckla städerna, våra kommuner och våra platser? Och på vems villkor är det?

Vad landar man i då då? Vem är det som bestämmer?

Ja, det var just det att vi har ju ett regelverk som vi måste följa, men stämmer regelverket? Är det tillräckligt bra det här regelverket? Eller kan man gå och testa olika andra modeller? Vad betyder det? Man får inte heller vara alldeles för stelbent. Fast vi behöver ha hälsosamma bostäder. Men bara det att man sänker hastigheten, att man har en annan asfalt och att bullernivån ändras, att busshållplatsen ligger kanske inte precis nära ett sovrumsfönster. Det kräver liksom att man tittar på hela området hur man ska göra detta och att man då också har lite mod och att man ser till att man får en bra planering och en tidig samverkan mellan olika intressenter snarare än att man kommer in som poliser under resans gång.

Om jag i en drömvärld fick bestämma över Stockholm så skulle jag förbjuda biltrafik i innerstan och gräva ner alla leder i tunnlar. Vad skulle du göra om du fick bestämma helt själv?

Alldeles jag skulle nog gå ganska mycket på din linje där också. Jag tycker att det är problematiskt. Det är nästan det som vi möter i alla städer nu, inte bara i Stockholm faktiskt. Det vanligaste är att man kommer till en järnvägsstation där spåren skärmar av mot vattnet och där också de här stora trafiklederna, som går som ringar runt, skärmar av stadsdel mellan stadsdel. Och ganska tomt ändå, i alla fall i vissa städer, så är det ganska tomt. Men att man här säger att nej men det är inte bilen som får företräde helt enkelt, utan vi räknar med att vi ska minska biltrafiken. Inte säga att vi tror att den kommer öka, utan vi räknar med aktivt att biltrafiken ska minska genom att unga personer faktiskt inte vill skaffa sig bil i den omfattning som kanske min generation har.

Vi satsar ännu mycket mer på kollektivtrafiken. Vi satsar på att det ska kännas trevligt att promenera och gå. Att vi öppnar upp våra bottenvåningar, att vi på så sätt kan promenera längre sträckor, att vi sätter hälsan i första hand och där hälsan handlar om att röra sig. Och då är inte bilen ett förstahandsalternativ.

Det låter som en bra vision. Jag stödjer den. Jag tycker det var intressant det här du sa förut om ängslighet. Jag vet inte om du har lyssnat på Tomas Sandells sommarprat.

Jo.

Där pratar han ju en del om att det finns en rädsla för sånt som är nytt när det kommer till arkitektur och hur vi bygger och sådär. Håller du med honom i det?

Ja, jag tycker det. Jag lyssnade också på hans och jag tyckte att det var bra. Jag hade önskat att han hade fått möjlighet att prata ännu mehr om sitt yrke. För att jag tror att det är just det som gör att vi kan förändra saker och ting. Att kunskapen om och förståelsen för det som komma skall, liksom den här nyfikenheten, den har ju alltid varit en del... Det är ju så arkitekter drivs framåt. Det är ju någon sorts enorm nyfikenhet utav hur allting hänger ihop. Och det hänger ihop ända sedan Vitruvius liksom. Så har ju det här funnits med, hur man kombinerar då hållbarhet och funktion och skönhet. Så det finns ju med som i grundyrket och det är ju det som vi är utbildade för. Det är vårat yrke faktiskt att klara av att titta på de här sakerna.

Det är ju intressant. Sen så finns det ju andra strömningar just nu, Arkitekturuppropet till exempel, som handlar väldigt mycket om att gå tillbaka till någonting som var förr. Och det vore ju förskräckligt om man skulle bara datera det till en viss tid. Däremot så finns det ju mycket i den klassiska arkitekturen som handlar om mått och skala, som handlar om hur man ska förhålla sich till alla de här olika sakerna som mycket väl kan transformeras i en modern kontext. Och där inte allting ska... Man ska inte historisera så att säga nya byggnader och därmed så ska det bli liksom trevligare. Som ett nytt Jakriborg som finns i Skåne till exempel, eller det finns också en stadsdel utanför Paris som är som Disneyland. Är det det vi vill? Är det så vi vill leva? Det är det ju inte riktigt. Eller? Jag vet inte.

Nej, men alltså, varför då? Men jag tänker att det var nog en del som lyssnade på det sommarpratet och kände att det var lite kaxigt att prata om okunniga opinioner och att "ni vet inte vad ni pratar om, ni har fel för att ni tycker att det är lite fult".

Jaha, du menar så? Ja men jag tycker nog att det finns ju lite både och i det faktiskt. Han har ju som också rätt. För det första kan man inte säga att det du känner och upplever som människa inte är sant. Det måste man utgå från. Om du går in i ett rum och säger "men det här känns jättebra här inne", det är ju en känsla jag har, då är det helt sant hur du tycker att du upplever det.

Men sen så handlar det om att förstå vad det är som gör att du känner på det här sättet då. Det är ju det som arkitekterna är kunniga i så att säga. Hur skapar man ett fint torg med rätt proportioner för att det ska kännas bra? Det är kunskap om hur den här skalan ska se ut till exempel. Och där handlar det mycket mer om den kunskapen snarare än om en yta, en fasad, exakt hur det ser ut. Det är många fler dimensioner.

Och eftersom vi har ett system med byggnadsnämnder och vi har ett system som också handlar om att vi har demokratiska processer och så vidare, så är det många som har mycket att säga till om när man ska bygga och på vilket sätt man ska bygga. Och där finns det också de som bestämmer som faktiskt är ganska okunniga. Och det är ju naturligtvis ett problem.

Är det ett problem att det är för många som har något att säga till om?

Alltså egentligen gillar man ju en demokratisk process totalt sett. Men jag menar, det är väl de som sitter och bedömer våra bygglov runt omkring i landet. Det är ju ganska få arkitekter som gör det, det är ju andra personer som gör det. Då har man en sådan där checklista som man går på, utan att kunna vad det tillför eller vad det inte tillför. Det är komplicerade frågor.

Och jag tycker också att det är otroligt viktigt att vi börjar den här debatten nu på riktigt, ärligt och uppriktigt. Och inte pratar så mycket om det här med fint och fult, hur det ser ut, utan vad är det arkitekturen kan göra? Alltså, what's the making? Vi pratar mycket om det när det handlar om den här nya arkitekturpolitiken Gestalta livsmiljö. Vad kan arkitekturen hjälpa till med? Vad kan den faktiskt göra? Och vad är det som gör att vi upplever vissa saker som bra och andra saker som dåliga? Och på vilket sätt spelar också det offentliga rummet in? Vad har det för plats i vårt sätt att planera våra städer framöver?

Och vad får det också för innehåll? Inte bara att det är en yta, utan man måste också skapa ett innehåll. Och hur skapar man det innehållet då? Ja, det behöver man ju göra genom att se till att finns tillgång till platser att vara på, att det finns gårdar som barn kan leka på, idrottsplatser, parker, platser att vistas på. Det behöver också få det innehållet. Man behöver också fundera på hur det känns att gå på en gata. Hur ska man jobba med det? Ska man öppna upp bottenvåningen eller ha arkader? Vad betyder det om det inte är biltrafik eller gågator? Hur ska vi då göra med det? Ska vi jobba med ljus till exempel? Det är så många olika delar som man behöver använda sig utav. Och det finns ju många sätt att verkligen jobba med kvalitativa, upplevda livsmiljöer som gör stor skillnad. Men det kostar ju också. Man måste investeri i det och vem ska betala det?

Precis, någon måste öppna plånboken.

Ja.

Men det är ju intressant ändå att det liksom... Jag kan känna, bara man läser lite om det sådär, att det kan kännas som att man står väldigt långt ifrån varandra. Arkitekterna pratar om alla de här olika bitarna som du pratar om nu. Att det är mer komplicerat, det är inte bara fint och fult, det är inte bara en fasad, det är en helhet. Medan det finns människor som då till exempel Arkitektupproret som upplever att det som byggs är fult. Och det som byggs påverkar ju mer än de som kanske bor och verkar i det huset. Det påverkar en hel omgivning och alla som passerar där. Det känns som man pratar olika språk liksom. En grupp upplever att något är fult, och det är det som du är inne på att om man känner och upplever någonting så är väl det sant in för sig själv, samtidigt som arkitekterna pratar om mycket mer än bara de bitarna. Hur ska man närma sig varandra?

Delvis tror jag att det handlar om lite tycke och smak, alltså så måste man väl prata om det. Men sen handlar det om att... Jag vet ju också att när Borlänge utsågs till Sveriges fulaste stad och man åkte dit i efterhand och fick förklarat utav stadsarkitekten hur faktiskt Borlänge såg ut, så ändrade man ju den uppfattningen. Så att helt plötsligt fick man kunskap om den här miljön som man inte hade innan. Alltså var det inte det det handlade om egentligen.

Och sen är det ju också så att många gånger så är man ju rädd för det som är nytt och man är rädd för det som man inte har sett förut. Och sen kan det som är nytt först ter sig på ett speciellt sätt. Sen kanske man kommer att älska det här huset så som det sen blev. Så det är ju också någonting med det nya okända som man inte känner till. Sen håller jag med om att det är jättetråkigt att man säger att alla hus ser likadana ut prick. Nu är det kaffelatte-funken som vi säger, med lite så här platta lådor och så vidare. Men så har ju städer oftast utvecklats om man tittar här. Nu är vi i Vasastan här, alla hus ser ju ungefär likadana ut. Bara att vi just nu tycker att de husen är ganska vackra.

Jag vet. Hur mycket ska man som arkitekt ta hänsyn till vad folk tycker? Alltså, vems åsikter ska man bry sig om? Man skapar ändå någonting som påverkar fler än en själv.

Jag tycker verkligen att man ska bry sig om åsikter, att man ska låta det här vara en... Det är ju ingen enmansshow. Det trodde man ju när man började på Arkitektskolan att det var, men så är det ju inte. Utan det är ju en annan process som man jobbar i hela tiden. Men i den processen så handlar det också mycket om att involvera många, att förstå vad platsen kanske kan förändras genom tiden eller inte.

Och jag har ju gjort två jätteroliga projekt som jag har varit med på själv, där jag tycker vi haft en väldigt bra dialog. Och det ena är ju då Nya Söderstaden eller Tele2 Arena, som ju från början... Man tänker att det här kommer aldrig funka med en modern stor byggnad i ett område med nästan bara villor. Men i hela den processen så gick det ju väldigt bra. Och det blev också den älskade arenan som väldigt många tycker om och som har en stor betydelse som ligger mitt i staden. Så det var ju också intressant, och då hade vi väldigt många liksom publika hearings runt det. Och det är ju ett politiskt projekt, en sådan här stor arena faktiskt.

Så det var väldigt roligt och speciellt när nu alla spelar där och är jätteglada och tycker att det är en fantastisk känsla och är stolt och glad över ett hus som står där på platsen, och som i sin tur har genererat en upprustning utav ett helt område. Så är det också jätteintressant. Och Kista Science Tower som jag också höll på med, som skulle symbolisera lite grann den nya kraften i Kista och bli en symbol för hela, både de som bor där ute och de som arbetar där. Det var också ett projekt som alla var stolta över. Som ju var ganska modernt och nytt och så.

Är det också två projekt som du är stolt över?

Ja, jag tycker att de är extra intressanta eftersom de är så stora och komplexa. Det är som att jag tänker... Jag brukar tänka så här, det är som att hålla på med ett så stort projekt när man är arkitekt, det är liksom som att vara regissör för en stor film eller någonting. Det är jätteprojekt. Spielberg liksom. Att hålla alltihop det här på något sätt ihop och ha en vision om någonting och sen så få det att bli ett byggt hus.

Är det viktigt för dig att ha jobbat med projekt som folk känner till? Alltså alla i Stockholm känner nog till både Tele2 Arena och Kista Science Tower.

Nej, det är det inte.

Det är inte viktigt för dig?

Nej.

Varför bryr du dig inte om det?

Jag är inte den sortens arkitekt, utan jag är nog mer intresserad av just det här med process och liksom vad det ger för någonting för de som sen ska använda huset. För det som är intressant är när man sen lämnar över det här huset eller vad man nu håller på med, då har man också gjort det. Det är som en tonåring som flyttar hemifrån, man har gjort sitt som förälder. Man lämnar över det här och så ska den här leva sitt eget liv.

Och då har det varit jättemånga roliga projekt som jag höll på med. Och ett annat väldigt roligt projekt, det var ju att jag höll på med en ombyggnad utav tvättstugan i Rinkeby samtidigt som jag höll på med det här stora Kistaprojektet. Och det tyckte jag var lika roligt.

Ombyggnaden av tvättstugan i Rinkeby? Du får utveckla tror jag.

Det finns en stor kommunal tvättstuga i Rinkeby som har sjuttiosex tvättmaskiner...

Oj!

...och torktumlare, ett café och det är också ett förvaltningskontor. Och ihop med det här så ligger det också en festlokal. Och det här är ju någon sorts reminiscens från sjuttiotalet kan man ju säga, när man också jobbade mycket med de här gemensamhetslokalerna. Men den här tvättstugan fyller ju en jätteviktig funktion i Rinkeby eftersom det är där man samlas istället för att gå ner i tvättstugan i sitt hus där man bor. Så åker man dit, samlas och man får lära känna varandra. Man kan ta en kopp kaffe och det finns lekrum för barnen, och samtidigt så är det de som jobbar i området lär då känna de här personerna. Så det är som ett socialt, jättekul, intressant projekt.

Och det skulle renoveras eller?

Ja, byggas om och så där. Nu vet jag inte riktigt vad som hände, men det var ju också att det skulle bli mer öppet och så vidare. Men jag tyckte att det var roligt och det var verkligen intressant och roligt, och alla var ju jätteduktiga som jobbade där ute.

Det är en enorm kontrast mellan Kista Science Tower och en jättestor tvättstuga i Rinkeby. Men du var inne på det, att det finns ju de som tycker att det som byggs nu... Allt ser likadant ut och att man kanske inte heller tycker att det är så snyggt. Hur tror du att man kommer att se tillbaka på det som byggs nu om säg femtio år?

Några saker kommer man tycka om tror jag, verkligen, som man kommer tycka är väldigt, väldigt fina.

Har du något exempel?

Jag tror att man fortsatt kommer att tycka att Hammarby Sjöstad kommer att vara jätteintressant, för hela de här mellanrummen mellan husen och hela den känslan när man går där ute är så himla fin. Så det tror jag fortsatt kommer vara jätteviktigt. Sen tror jag att det som man har satsat på, och vi har ritat många utav dem på White, de här naturrummen och mer mindre kulturbyggnader som är jättefina hus faktiskt. De kommer också att stå sig över tid. Så det är också de offentliga byggnaderna tror jag som kommer stå sig över tid. Och det är också dem som bär med sig kulturen. Så det tror jag jättemycket på faktiskt.

Och sen tror jag också att det som vi har börjat se nu, mer högkvalitativ arkitektur på till exempel trähus. Det finns ju några här i Stockholmsområdet som är jättefina. Några av dem finns i Norra Djurgårdsstaden, jättefina bostadshus till exempel. Och det som vi också håller på med på White, ett jättehögt kulturhus i Skellefteå som inte är byggt ännu. Men mycket runt de här kulturbyggnaderna där man satsar på hus till folket, de tror jag vi kommer titta tillbaka till.

Varje tid präglas av sina trender, om det så är inglasade balkonger från åttiotalet eller lite för stora fönster på tiotalet. Och det finns så klart sådana här arkitektoniska trender som en del kanske skulle önska att vi hade låtit bli. Finns det någon sådan trend som Monica von Schmalensee önskar att vi hade sluppit?

Nej, jag tänker inte så. Jag tänker nog mer när vi pratar om det, då är jag mer inne på det här med i en mycket större skala hur alla infartsvägar till våra städer, små eller stora städer, kantas utav jättefula logistikbyggnader och köpcentrum. Alltså, det är förskräckligt.

Ja, de är inte vackra. Det kan inte någon tycka.

Det tycker jag är jättehemskt. Och hur stadskärnorna blir mer och mer avfolkade för att man, i mellanstora städer i alla fall, väljer köpcentrum istället som är extern köphandel. Så dör centrum. Sådant är viktigt. Det tycker jag är mycket viktigare. Sen så struntar jag faktiskt ganska mycket i de här inglasade balkongerna. Jag är inte så känslig för det.

Nej, hur bor du själv?

Ja, jag bor ju då i ett gammalt hus.

Nu himlar du lite med ögonen.

Ja, därför att nu är det ju... Vi har inte ens kopplade fönster mitt i Stockholms innerstad. Det måste vara det enda huset i hela Stockholm som inte har kopplade fönster.

Vad menar du med kopplade fönster?

Vi har innanfönster som man tar av, som man har på landet. Innanfönster som man ska kroka av på sommaren. Men det går inte att göra det, för då är ljudnivån så hög i lägenheten, så det drar ju väldigt mycket i fönstren kan man säga.

Hur gammalt är det huset?

Det är byggt i slutet på artonhundratalet, men det är också ett halvkollektiv. Så av det skälet har vi aldrig flyttat därifrån utan bor kvar.

Det finns ju en fördom om arkitekter kanske att man gärna bygger supermoderna glashus men bor gärna själv i ett väldigt gammalt hus.

Ja, jag tror att det stämmer säkert till stor del, men jag tror att det är mycket mer varierat nu för tiden. Men jag hade önskat egentligen att vi bodde lite mer modernt, men av olika skäl så bor vi kvar för att det är praktiskt.

För man kan tänka sig om man inte vill att andra ska vara rädda för nytt så ska man kanske föregå med gott exempel själv och våga bo nytt.

Jag önskar att det vore så, men nu har vi hamnat där vi har hamnat och vi kanske inte riktigt orkar flytta därifrån.

Nej, jag tänker mer, inte bara du personligen då, utan kanske överlag.

Överlag så tycker jag inte att det är så faktiskt. Det ska jag säga att jag tycker att... Jag menar vi flyttade också kontoret. I den gamla tiden när jag blev färdig arkitekt då hade alla sina kontor, alla arkitekter satt just i Gamla stan och i sådana här gamla jättefina miljöer. Nu är det väldigt få som sitter kvar i Gamla stan. Nu sitter vi i rationella kontorslokaler och vi själva har byggt ett eget hus. Det är Katsan som vi gjorde från början, och alla våra kontor i princip på White är ju i moderna kontorslokaler.

Ni lever som ni lär med era kontor i alla fall.

Ja, det är lite så. Det blev ju till slut så. Jag menar mina kollegor, det är ju inte så att alla bor på Södermalm som jag gör, utan många bor i nyproducerat och så där. Så det finns inget tycker jag. Nej, det stämmer inte riktigt längre, den fördomen.

I tänker vi ska runda av och bara prata lite framåt. Vad tror du blir nästa stora grej inom arkitekturen?

Nej men jag tror att nästa stora del är ju det här med åter... Alltså om man tittar på en sorts, om vi kallar den för transformation då. Det kommer inte... Vi kommer inte bygga nytt på samma sätt tror jag, utan jag tror att vi behöver titta på de byggnader som redan finns. Hur ska vi bygga om dem? Hur ska vi bygga om ett hus som vi sitter i i dag och pratar, som är ett kontorshus ifrån typ åttiotalet, nittiotalet kanske. Kan det bli bostäder, i så fall hur skulle det se ut? Kan man utnyttja lokaler till mer än att bara vara en skola? Hur kan man utnyttja lokalerna tjugofyra sju, sju dagar i veckan? Och hur ska vi jobba med återbruk faktiskt? För det känns inte som att det är det som är tongivande om man tittar på den politiska diskussionen. Den pratar mycket om nybyggnad och bostadsbrist.

Men du tror att det kommer att behöva röra sig mer åt det här hållet.

Jag tror det, och då handlar det mer om hur våra planer ska se ut för att tillåta att man har varierad bebyggelse. Nu är det ju bestämt i planen oftast vad det ska vara, om det ska vara bostäder eller handel.

I detaljplanen, ja.

I detaljplanen, ja. Då behöver man ju ändra det regelverket. Så att man behöver nog lyfta på det locket lite grann och se vad det får för konsekvenser. Samtidigt som man tycker jag måste se till att man fortfarande bygger med god kvalitet. Det vill säga att det inte är för dåligt byggt, utan att det ska fortfarande vara hälsosamt, det ska vara korrekt, det ska vara schysst, bra lägenheter. Vi ska inte tappa den kunskap runt boendet som vi har skaffat oss under det här århundradet eller förra århundradet, med bostadsinstitutet och så vidare, när vi har haft fina lägenheter och bra planlösningar. Vi ska inte tillbaka till någonting som är av väldigt låg standard.

Är du rädd? Ser du en risk för det?

Ja, det gör jag faktiskt.

Av ekonomiska skäl, eller?

Ja, att man accepterar vad som helst bara för att man ska ha någonstans att bo.

Vi måste avsluta med något mer hoppingivande. Eller hur ser du ljust på framtiden?

Ja, nej men jag tycker att det som är väldigt roligt nu... Allting är roligt utifrån att, eller intressant och roligt ska jag säga samtidigt, eftersom jag tycker, som vi började prata om inledningsvis, att klimatet är högt uppe på agendan. Att vi är mer och mer intresserade utav att hitta innovativa lösningar. Innovation följs ju åt med de här klimatutmaningarna. Och vi kommer hitta det. Jag tror att också forskningen kommer visa på massa intressanta exempel. Vi kommer se nya roliga samarbeten. När man är nyfiken så tror jag man kommer hitta många nya roliga intressanta lösningar.

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna som är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och investeringsplattformen Tessin. Tessin är en digital plattform där du varje vecka kan investerar i fastighetsprojekt och få god avkastning på ditt kapital. Investeringarna utgörs av säkerställda lån till fastighetsbolag och möjliggör fastighetsprojekt som annars kanske inte hade blivit av. Registrera dig på Tessin.se så får du ta del av nya projekt varje vecka. Men kom ihåg att alla investeringar är förenade med risk. Jag som intervjuade Monica von Schmalensee heter Åsa Secher.