Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Du lyssnar på Fastighetsprofilerna, ett program där vi träffar personer i den svenska fastighetsmarknaden. Det här är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, företaget som gör det möjligt att investera i fastighetsprojekt via crowdfunding. Idag med mig Jacob Bursell.

Hur orkar du med det här? Tänk om du har ett barn som sover i bilen när vi gör intervjun.

Precis. Nej, men jag drivs ju av att ändra världen och då får man kraft. Så är det. Det här är mitt kall har jag insett. Sen har jag alltid haft mycket energi. Så är det. Det behövs. Det behövs, ja.

De flesta av oss människor är i grunden ganska lika. Vi går till ett jobb som vi kanske önskar kunde vara lite roligare. Vi har kanske barn och försöker få vardagar och helger att gå ihop. Och man kanske hat lite fritid som man försöker utnyttja bäst det går. Men ibland när jag läser intervjuer med folk, företagare, idrottare, politiker, men kanske främst företagare, så kan jag undra: hur hinner de med allt det där?

För mig är Ingrid Westman en sådan person. Jag hade aldrig hört talas om henne innan vi träffades för den här intervjun. Och det märks kanske inte, men hela tiden så arbetade min hjärna febrilt med att försöka förstå hur hon får allt det här att gå ihop. Jag ska inte avslöja för mycket, men Ingrid började sin karriär i byggbranschen, alltså den klassiska traditionella byggbranschen. Hon jobbade sig upp, tröttnade på att arbeta för andra och startade ett eget byggbolag: Friendly Building.

Hennes idé är att bygga energisnåla hus där allting förproduceras ungefär som legobitar i en fabrik i Polen. Och efter ett par års experimenterande bygger hon nu stora skolor och bostadsfastigheter med dussintals lägenheter med både kommuner och stora företag på kundlistan. Och så har hon inga anställda.

Jag är ju civilingenjör från KTH, väg och vatten. Så det var ju naturligt att jobba med bygg och fastighet. Började min karriär som anställd på de stora företagen som entreprenör. Och därefter hamnade jag på beställarsidan. Och när man sett båda sidorna och fått massor med idéer under nästan tjugo års tid så tänker man: nämen jag vill göra det alla har sagt, men som ingen gör. Och då startade jag mitt företag.

Vad var det alla sa och som ingen gjorde?

Att vi skulle bygga industriellt. Det sa man redan när jag gick i skolan och det sa man hela tiden på alla arbetsplatser jag var. Men det blev aldrig så. Och sen såg jag själv det här med passivhus och lågenergibyggnader från Tyskland och tänkte att det här lärde vi oss egentligen i skolan. Det här har tyskarna anammat och lyckats genomdriva. Varför gör vi inte det här i Sverige?

Men med sånt fokus som vi har på byggkostenader, hur kommer det sig att man inte bygger industriellt? Är det inte det man gör i dag?

Jo, på sätt och vis bygger man industriellt i och med det är upprepning och det är genomtänkta processer och så, absolut. Det jag har tagit det ett steg längre, det är att vi är inomhus i en fabrik och levererar i stort sett färdiga hus, eller volymelement då. Och det är det ju många som gör också. Och skillnaden för mig det är att jag kan bygga vilka hus som helst. Stommen styr inte hur huset ser ut, utan det är tvärtom.

Som när man bygger platsbyggt så ritar ju arkitekten huset och sen ritar konstruktören stommen. Men när man bygger volymelement brukar det ofta vara så att arkitekten får stommen och sen ska de rita ett hus som passar till stommen. Med mina volymelement, de ritar först huset och sen slajsar vi upp det till volymer.

Du var på NCC?

Ja.

Vad gjorde du där?

Jag var trainee eller elev, elevingenjör eller vad det heter. Sen var jag arbetsledare och entreprenadingenjör och den här vanliga karriärstegen.

Vad gör man på NCC? Vad gör man?

Man är ute i leran, hjälm på huvudet varje dag, grova arbetskläder. På den tiden fanns det inga kläder i min storlek. Jag är liten och tjej så att jag fick ha minsta manliga storleken som fanns på allt. Sen blev jag headhuntad till Arkona som också är ett byggföretag. Och där hade de hittat kläder i min storlek och jag var så rörd över det här. Det var en stor vändning för mig att se att man kunde göra på ett annat sätt.

Jag älskade att vara på NCC. Jag trivdes jättebra där och var ute där det hände grejer och där man tog beslut varje timme, löste man problem. Och så kom jag till Arkona där man hade tänkt längre när det kommer till industriellt byggande och tidplaner och hur man angriper projekten mer genomarbetat från början. Och där tänkte man mycket mer att man skulle ha prefab. Nu är det här på 90-talet så att det började komma en del om prefab då.

Om du vill berätta för den som aldrig har byggt ett hus i grova drag om man tittar på hur alla de här stora aktörerna gör. Hur funkar det?

Det funkar ju såhär att entreprenören får en ritning först. Jag då som ska vara ute på byggarbetsplatsen som platschef eller arbetsledare får en ritning. Jag tittar på ritningen. Jag tänker hur kan jag göra det här så billigt som möjligt? Finns det någonting jag kan förkorta bort, förändra? Man börjar med att stryka det arkitekten har ritat. Sen bereder man det till produktionen. Man beräknar hur mycket folk man ska ta in och allt material man ska handla upp. Och det är ju en jätteprocess det här.

And sen bygger man ju huset och då är det mycket folk på plats och det är regnigt och det är snöigt och man bygger i alla väder. Man måste täcka materialet så det inte skadas för fukten. Man måste flytta materialet för det kan inte ligga på samma plats hela tiden alltid. Ibland så kommer det något beslut som gör att något annat beslut rycks upp. Och det beror inte på att någon är illvillig eller inte är smart, utan det kommer in saker hela tiden som man inte kan påverka.

Och det gör att det blir dyrt att bygga på plats ute i regnet. Och det blir också sämre kvalitet. Och det är väldigt svårt att bygga passivhus med den här metoden. Ett passivhus kräver en helt annan noggrannhet och det går inte att göra. Jag brukar jämföra det med att man lagar mat i ett stormkök på fjället eller hemma i köket. Det är väldigt mycket enklare och laga det hemma i köket. Och det är väldigt lätt att man har glömt någonting. Saltet liksom. Och det är himla krångligt att åka skaffa det där saltet då. Hemma så har man det ofta.

Jag förstår också att man vill begränsa kostnaderna om man är ett byggföretag. Men är det inte tråkigt att stryka saker som arkitekten har ritat dit? Är inte själva poängen att man vill att huset ska se ut som arkitekten en gång har tänkt?

Jo, det är ju precis. Eller såhär, när man är inne i kulturen så ifrågasätter man kanske inte det, utan man har något annat för ögonen. Jag fick ju sen förmånen att jobba på beställarsidan på Humlegårdens fastigheter som är väldigt noggranna med arkitekturen. Jag hade dessutom en chef som var arkitekt och brann extra för arkitektur. Så då fick jag upp ögonen för hur otroligt härligt det är med arkitektur och vilket värde den har för fastigheter.

För jag var där under en lågkonjunktur. De husen som var uthyrda var de som var fina, som var vackra, som såg bra ut. Så att arkitekturen har ett stort värde, men vi glömmer bort det tror jag. Men en parentes kanske.

När du ser det som har byggts i Stockholm och närförorterna under senaste tio åren?

Då blir jag ledsen. För jag ser ju, jag förstår att det har strykits. Arkitekternas ambitioner har strukits bort. Det är väldigt likriktat allt som byggs. Man kan gå och titta på gatan och se att husen ser så väldigt likadana ut. Det saknas lite själ kan jag tycka. Och det här vill jag ju ha med i mitt företag. Så jag skulle aldrig någonsin stryka någonting från det arkitekten ritat, utan istället så är vi jättenoggranna om detaljerna och rådgör hellre en gång extra hur det ska bli.

Och det har ju visat sig i utdelning. Vi har ju till exempel vunnit Örebro kommuns byggnadspris och i motiveringen stod det att vi hade noggrannhet om detaljer. Då blev man ju jätteglad att någon ser det, att det uppmärksammas.

Till slut hamnar Ingrid som fastighetschef hos Olof Stenhammar, han som startade den svenska optionsmarknaden på 80-talet och som sen tog över hela Stockholmsbörsen. Han är också känd för att ha försökt få de olympiska spelen till Sverige. Den här Stenhammar driver i dag en gård på Värmdö, Siggesta gård, och Ingrid Westman fick ansvar för att utveckla hans många fastigheter.

Men Stenhammars entusiasm var smittsam och Ingrid uppmuntrades snart att starta ett eget företag. Så hon behöll ett konsultuppdrag för Stenhammar och startade Friendly Building. Idén var att bygga passivhus, alltså energisnåla hus. De skulle också tillverkas industriellt och vi återkommer till vad det betyder. Dessutom så skulle de vara fina att titta på. Många i fastighets- och byggindustrin skulle ifrågasätta om de här egenskaperna ens är förenliga med varandra. Men Ingrid ville försöka. Och för att testa idén kom hon på att hon skulle bygga och sälja ett hus. Hon köpte en tomt på Värmdö och lät arkitekten Cage Cofer rita en villa på hundraåttio kvadrat.

Och Cage och jag hade tidigare resonerat om att vi måste kunna utveckla det här med volymelement. Och han har ju studerat det här i USA redan så att han hade det lite med sig. Så då ritade han ett hus som passade för platsen och den har ett uthäng över en klippa på fem meter. Så det är ett coolt hus. Vi anlitade konsulter som jag jobbat med tidigare under alla tidigare år när jag var på Arkona då. Och då hade de precis startat eget. Så vi var många nystartade företag i det här huset.

But hur finansierade du det här?

Jag fick ett banklån för att jag bygger en villa, vanlig byggkreditiv för en villa på Värmdö. Jag kanske sa att jag skulle flytta dit. Jag tror det.

Men var det en stor risk för dig skulle du säga?

Nej, jag tyckte inte det. För med den konjunkturen som var då 2012, så såldes ju allt. Jag var helt säker på att den här skulle säljas till en barnfamilj från Hammarby Sjöstad. Det sa jag från dag ett.

När huset var klart, då hade jag en stor fest där för alla mina kontakter i branschen. Så det var över hundra personer där. Och då var det många som kom och sa att: "Ja, Ingrid, det här är ju bra. Men alltså, man kan inte ta ut svängarna såhär stort när man bygger till den stora marknaden. Du kan inte ta såhär vågat klinkergolv i badrum. Man måste vara mer mainstream." Och jag var ju kaxig och sa: "Någon kommer älska det här klinkergolvet." Och det var precis vad som hände. Det var en familj som verkligen ville ha huset.

Gjorde du vinst på den affären?

Nej, det gick plus minus noll, men då har jag tagit all utvecklingskostnad i det projektet. Så jag tycker ändå att det var en bra affär. Det var så vi behövde göra för att få igenom företaget eller få komma framåt. Det är klart att det kostar ju att utveckla ett helt nytt byggsystem. Att kunna ta det i ett projekt, det är väl jättebra.

Men på vilket sätt var det här användbart i ett kommande projekt?

Vi bygger exakt likadant fortsättningsvis också. Vi har finjusterat på några saker som vi kom fram till att det är smartare att göra på det här viset, men det är exakt samma system. Det är samma stålvolym som vi bygger, alla installationer går inom samma princip och det är exakt samma. Även om vi bygger skolor eller flerbostadshus eller äldreboenden så är det exakt samma system för hur man sätter ihop modulerna, hur vi tätar huset, hur vi sätter på fasaden. Allt det är samma.

Och det är det som är det industriella, att vi gör likadant i alla projekt. Alla moduler har samma uppbyggnad, husen har samma uppbyggnad, men det blir helt olika hus. En skola eller ett äldreboende, det är väldigt stor skillnad på dem.

På vilket sätt var det här då industriellt om du jämför med dina tidigare arbetsgivare och hur de byggde?

Jo, men det är industriellt så tillvida att modulerna tillverkades i en fabrik på ett löpande band-princip kan man säga. Stålet görs i en hall, kommer in i fabriken och sen matas modulerna framåt varannan dag knuffar man fram dem beroende på vilket arbetsmoment som sker. Så det blir väldigt effektivt att jobba på det här sättet. Och det blir inga som kliar sig i huvudet och funderar på vad man ska göra på bygget eller i fabriken då. Materialet kan alltid ligga still på samma plats. Det är ju modulerna som rör sig.

Det är ju industriellt så tillvida också att det är exakt samma moment som upprepas på samma plats. Gipsningen sker på ett ställe, målningen sker på ett ställe.

Men hur skiljer det här sig från hur de stora byggbolagen jobbar?

Då gör man ju alla de här momenten ute på byggarbetsplatsen. Och då tar det ju ganska lång tid innan man till exempel får ett tätt hus. Det är industriellt ute på en byggarbetsplats också, men inte i samma grad. Man måste fundera mer på vart man ställer målarhinkarna så de inte står i vägen för elektrikern. Man kan inte ta dit jättemycket material direkt, utan man måste ta det mer pö om pö. Man kanske måste vänta på material därför att det fastnade i en lastbil den morgonen.

Det är mycket effektivare på en fabrik. Där kan jag ta dit pallvis med målarfärg. Det kommer aldrig ta slut. Det kommer aldrig stå i vägen för elektrikern. Det är det som är skillnaden. Och i skolan lärde man sig att ungefär trettio procent av byggkostnaden är spill och svinn och förgävesjobb. Någonting stod ut i regnet, någonting försvann därför att det behövde flyttas och man hittade det inte mer, någonting blev stulet.

Om man inte är bekant med byggbranschen, och jag är inte det, så gör Ingrid i princip såhär. Hon riskerar sina egna pengar för att bygga en villa och samtidigt som hon bygger villan tar hon fram ett helt eget lego. Alltså typ ett system för hur olika delar på ett hus, väggar, fönster, dörrar kan sättas ihop på ett enkelt sätt. Hon kallar det inte för legobitar förstås, utan för volymer. Sen anlitar hon en fabrik i Polen som bygger de här legobitarna som sen levereras till tomten där allting sätts ihop. Så på det här sättet kan då produktionskostnaden hållas nere. Men sen vill ju Ingrid också att huset skulle se bra ut.

Arkitekten får ju då en frihet att rita huset. Han ritar vilket hus som helst. Sen så slajsar vi upp det till våra volymer. Så det är vi som gör det industriellt. Arkitekten behöver inte tänka på det i sin design. Det är inte industriellt att sätta dit exakt likadana fönster i exakt samma storlek. Det är inte där det industriella ligger. Det industriella ligger i att sätta in dem i fasaden på samma sätt. Med samma metod, projekt efter projekt.

Men han kan ju inte rita hur som helst. Jag menar era, det är inte legobitar vi pratar om. Ni har väl stora, större så att säga byggbitar.

Jo, han kan rita hur som helst. Han måste ju rita så att det kan ha en stomme i sig. Alltså huset måste ju bäras av någonting. Men det vet ju arkitekter. De ritar ju aldrig hus som inte får en stomme i sig. Så bara huset får en stomme i sig så är jag nöjd. Sen så kan det vara såhär att vi måste flytta någon vägg två, tre centimeter eller så. Det blir en justering vi gör på slutet, men det är så små detaljer. Så att man behöver inte fundera på det när man ritar huset, utan det är en justering vi får göra på slutet. Och går det inte å göra den justeringen för det är så viktiga mått, ja men då blir det fler moduler.

Du byggde första huset. Vad hände sen?

Sen tänkte jag, när jag hade den här beställarfesten, att nu ska beställningarna hagla in eftersom det var så bra koncept. Men det gjorde de ju inte. För att det är ingen som vill bygga något stort när man bara har en villa som referens. Och då hade jag ju styckat tomten för att jag tänkte jag säljer av den andra halvan. Men det var ingen som förstod hur man kunde bygga på den för den var lite kuperad. Så då bestämde vi oss snabbt att då får vi rita ett hus till. Så gjorde vi ett suterränghus där.

Båda de här husen har väckt mycket uppmärksamhet internationellt i internationella arkitekturtidningar. Och de båda har varit med på Arkitektgalan i Stockholm, omnämnda och visade på bildspelet. Så det är ju jättekul att vi då fick visa att vi kunde bygga med god arkitektur från första början.

Men det är nu efter det här som du tar det stora steget.

Precis. Då får jag både en förskola och sju radhus i Upplands Väsby. Och radhusen var en markanvisningstävling. Så där var det faktiskt Upplands Väsby kommun som vågade satsa på mig som en ny aktör och bygga passivhus och radhus. Jättefint belägna vid en fotbollsplan och vid sådana elljusspår och skog. Och där när man bygger i egen regi i mitten på 2000-talet, alltså 2015 kanske, då tjänade alla pengar. Det var en riktig guldgruva. Så pengarna därifrån har jag ju nu som buffert till allt annat som vi gör.

Och lyckades du då med de här radhusen att ro din idé i land med passivhus som var arkitektritade, som var industriellt byggda?

Ja precis, där har vi lyckats hela vägen. Och där försökte jag sälja radhusen då som passivhus först. Ingen var intresserad. Och då tänkte jag: Men vad är det här? Så då tog jag in en ny mäklare. Vi stylade husen eller stageade dem. Vi skrev inte att det var passivhus. Vi skrev inte att det var nollenergihus eller plusenergihus, utan vi bara sålde på design och de gick, alla sju gick på en förmiddag. Man blir ju lite matt, men det är bara gilla läget och tänka: ja ja, men vi räddar ju världen i alla fall.

Men det är passivhus.

Det är passivhus, ja.

Okej, så vad var nästa steg för dig?

Det var en till markanvisningstävling i Örebro. Och vi fick ett projekt av Byggvesta, sjuttiosex lägenheter. Och då har vi helt plötsligt fått lite volym. Och det är då först man kan se att det här funkar i mer, ja, att man får lite flyt i fabriken. Innan hade vi knappt behövt putta ut modulerna. De kunde ju stå där kvar egentligen, för de fick ju plats allihop i fabriken. Men nu får de inte plats längre. Så nu måste de ju ut och vänta på leverans.

Men var någonstans bestämmer du dig för att bygga eller anlita åtminstone en egen fabrik?

Det gjorde jag från början, innan jag startade bolaget. Och innan jag startade bolaget hade jag redan kontakt med Byggvesta som var intresserad av idén. Så jag visste att det fanns en kund där framme som ville bygga sjuttiosex lägenheter. Så att jag arbetade mig mot målet. Så radhusen är utformade som referensprojekt till hyresrätterna. Det är samma putssystem, det är samma vitvaror, det är samma ytskikt inomhus. Så att de kunde få komma och känna och klämma och tycka att det där var ett referensprojekt. Sen ser de ju helt olika ut.

Men vänta, så att när du startar företaget så vet du att man ska bygga i Tyresö? Det vet du?

Det vet jag.

Om ett antal år.

Ja, så snart som möjligt.

Och visste du att du skulle kunna få den affären?

Absolut, det visste jag.

Hur kunde du veta det?

Ja men jag hade kontakter med ledningen där. De hejade på mij. Det är många som har hejat på mig under resans gång.

På grund av din idé då?

Ja. Men den här fabriken, hur kan du bara sätta upp en fabrik? Hur finansierade du den?

Nej, men jag äger inte den fabriken. Vi har ett samarbete. Det var en man i Polen som fick höra talas om den här idén. Han köpte fabriken. Då var det en stålfabrik, tio anställda som gjorde stål till oljeplattformar och broar och sådär, detaljer. Och då fick ju han anställa folk som var målare och elektriker och byggare och komplettera de som gjorde stålet. Men stålarbetarna har extremt hög kompetens på stål. De har utbildats i Norge på de här värstingkurserna för svetsning av oljeplattformar.

Så vi är alltid trygga med att stålet är perfekt och har perfekt passform. Och det är jättekul att se montaget för det går så fort när vi kommer ut på bygget. Det passar perfekt. Och de här toleranserna man var van vid tidigare när man kom från Arkona NCC när man byggde på plats – de trodde ju jag inte var klok. Det var ju en tiopotens fel när vi pratade med varandra.

Och det är ju klart att det är mycket lättare när man har svetsjiggar och står inomhus och har hjälp med lift, en stor travers som kan lyfta, än att stå ute i en hängande kran om man ska svetsa och man står på någon ranglig ställning. Det är klart att det blir olika lätt att utföra jobbet.

Så vad är statusen då? Vad gör du då?

Just nu håller vi på och färdigställer en skola i Huddinge, fem tusen kvadrat för femhundra elever. Och vi håller precis på och påbörjar 780 lägenheter i Vårberg i fabrik. Där ska vi bygga på ett miljonprogramsbestånd, tre våningar till, uppe på befintliga hus från sjuttiotalet. Så det går i gång i fabrik nu då.

Det var ungefär i den här delen av intervjun som jag på allvar började fundera på hur Ingrid har kunnat åstadkomma allt det här. Hon hade alltså från början någon slags teoretisk möjlighet att få bygga sjuttiosex lägenheter åt fastighetsbolaget Byggvesta. Det var på radarn hela tiden. Sen utvecklar hon ett eget byggsystem, ett Lego, hon skaffar en fabrikant i Polen och så agerar hon själv byggherre i ett antal projekt med alla risker det innebär för att själv testa och utveckla det här systemet. Och så når hon gradvis det egentliga målet, det större målet som är att bygga hus åt andra. Passivhus.

Det är jättekul att få jobba med både och också. För när jag är egen byggherre, bygger i egen regi, det är då jag kan ta ut svängarna och då får jag bestämma allt själv. Så det är i de husen som all utveckling sker kan man säga. Det är där jag vågar ta in nya entreprenörer, jag vågar testa nya saker. Så alla mina projekt i egen regi har ju solceller.

Jag har sofistikerad mätning på allting så att jag kan see i realtid. Varje minut får jag ny data från hur husen styrs och vilka temperaturer och luftflöden och allting från varje lägenhet. I Örebro har vi provat med batterilösning till solcellerna. Vi har byggt egna laddstolpar till bilarna. Jag har ju själv en Tesla då, så jag har blivit förbannad varje gång jag kommer till någon annans laddstolpe. De är så dåligt gjorda. Tänker folk har inte haft en elbil som har de här laddstolparna. Så vi har gjort egna laddstolpar där man kan hänga kabeln i stolpen. Ja, det är en massa små detaljer som vi testar. Och sen när man vet att det funkar bra, att det flyger, då kan man ju använda dem sen när vi är byggbolag också.

Du säger ofta vi. Hur har du organiserat dig?

Ja, vi. Vi därför att jag ser oss hela konsultgruppen som ett gäng. Men det är ju sant att jag är själv på företaget då. Nu börjar vi anställa, eller jag anställa. Nu börjar jag anställa. Min man har börjat jobba deltid och jag ska anställa en projektledare. Men hittills har jag tagit in konsulter som projektledare också. Så att jag är inte själv.

Men du är en egenföretagare som har byggt radhus, som har byggt sjuttiosex hyresrätter.

Absolut och det är klart att jag jobbar väldigt mycket. Det gör jag. Men jag har alltid jobbat mycket. Jag älskar att jobba.

Var hittar du energin?

Ja, men jag drivs av det här. Jag tycker det är roligt och jag ser ju jag att det här gör en skillnad för världen. Jag vill tro det. Jag tror att jag statuerar exempel som andra sedan nästan blir tvingade att följa efter. Man kan inte längre påstå att det inte går när någon har visat att det går.

Det här programmet har gjorts i samarbete mellan Ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en crowdfunding-plattform där du kan investera i fastighetsprojekt tillsammans med andra och få en god avkastning på ditt kapital. De här investeringarna utgörs av säkerställda lån till fastighetsbolag och möjliggör fastighetsprojekt som annars inte hade blivit av. Registrera dig på tessin.se så får du ta del av nya projekt varje vecka. Och kom ihåg att alla investeringar sker på egen risk.