Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Det här är podden Fastighetsprofilerna, men i en lite ny skepnad. Vi har gjort programmet nu i över två år och längs med vägen träffat över femtio profiler: bostadsbyggare, arkitekter, fondförvaltare, miljardärer, exploatörer, kommuntjänstemän, hållbarhetsexperter och så vidare. Och ibland så måste man ju bara förnya sig lite. Så därför den nya vinjetten och också ett nytt omslag.

Till er som har följt den här podden från början så vill vi så klart säga tack. Ni kommer att känna igen er fortsättningsvis. Fastighetsprofilerna, till dig som är ny lysnare, det är en podd där vi träffar företagare och investerare och visionärer i och omkring den svenska fastighetsbranschen. Programmet ges ut av Tessin och görs av oss på Ekonomipodden Kapitalet och för det mesta med mig, Jacob Bursell.

En sjuksköterska i Sverige – det är ju ändå en fyraårig högskoleutbildning och man har en medelinkomst för sjuksköterska på trettiosju och ett halvt tusen. Det är ju ändå en ganska bra inkomst. Men en sjuksköterska som har sparat ihop trehundratusen i eget kapital kan i dag efterfråga fem procent av de bostäderna som säljs i Stockholm. Och det är ju inte bra liksom. Då är det ju en hög tröskel för vanliga människor att ta sig in på det ägda boendet.

I veckans avsnitt så träffar vi Sofia Ljungdahl, en ingenjör från Chalmers i Göteborg. Hon hade tänkt att bli något helt annat, men en syo-konsulent i skolan lär ha fått henne på bättre tankar. Sedan gick hon den långa vägen genom den svenska bostadsbranschen, från en trainee-tjänst på JM och vidare till otaliga chefsjobb på en ganska lång rad kända bostadsutvecklare. Tills hon fick en propå från den kanske största och mest kända norska bostadsutvecklaren som ingen vanlig svensk har hört talas om.

Sofia är i dag ansvarig för norska OBOS satsning i Sveriges storstadsregioner och har i uppdrag att under kommande år bygga tusen nya bostäder. Vi kommer prata om hur det är att växa upp på Tjörn, om hur arkitektur och byggkvalitet har utvecklats i den svenska bostadsbranschen, om debatten runt föreningarnas avskrivningar och så klart om norska OBOS.

Jag är uppvuxen på Tjörn på svenska västkusten och har hamnat i Stockholm.

Var någonstans på Tjörn? Jag har varit där faktiskt.

Jaså, nej, jag kommer från Rönnäng, sydspetsen på Tjörn.

Och hur var det då att växa upp på en skärgårdsö?

Ja, men det är ett litet samhälle. Alla känner alla. Man kunde inte göra någonting utan att man var sedd och alla visste vem man var. Och det var väl inte förrän jag flyttade till Göteborg som jag kände att det faktiskt var värdefullt att vara någon.

Gick du i skola då i Stenungsund? Eller går man i skola då på Tjörn? Eller hur funkar det?

Man går i skola på Tjörn, låg- och mellanstadie och högstadiet och sen så går man på gymnasiet i Stenungsund.

Åker buss varje morgon eller?

Men det var tjugo minuters resa. Jag menar, hur många ungdomar reser inte tjugo minuter här i Stockholm? Nej, det är ingenting.

Nej. Och hur bodde ni när du var liten då?

Nej, då bodde vi i en nybyggd villa som byggdes sjuttiofyra. Och det var faktiskt där jag tror jag fick mycket av mitt intresse för bygg och fastighet, när mina föräldrar satt och skulle bygga huset och rita det.

Du minns det eller?

Ja, eller jag minns kanske inte så, men intresset tror jag kom därifrån. Jag kommer ihåg de där katalogerna.

Hur såg huset ut då?

Ja men det var ett klassiskt sjuttiotalshus, vitt tegel och mörkbruna fönster.

Var det fint?

Ja, det är mitt hem.

Ja. Och vad gjorde du som liten då på Tjörn? Vad kunde man göra där på ön då?

På den tiden var ju barnen ute och lekte. Men annars så tyckte jag ju om att rita och rita hus. Konstigt nog va? Men så var det. Och leka med kompisar. Och sen fick jag ett intresse för konståkning. Så jag började åka konståkning. Och det intresset har jag fått ta med mig och dela med mig av till mina barn.

Vad gjorde dina föräldrar?

Min mamma var förskollärare och min pappa var egenföretagare i bygg- och anläggningsbranschen.

Vad gjorde han för någonting då?

La vattenledningar till skärgårdsöar.

Och du säger också att du var intresserad av att rita hus. Hur tog sig det uttryck? Du satt hemma och ritade hus?

Ja, men jag ritade hus med gardiner och blommor och tak och ibland var det nog planlösningar också.

Det finns en profil om dig också i Fastighetsvärlden, skriven av Johan Bernwall, där du säger, eller han skriver att du gillade dockskåp som barn också. Det gillar kanske alla småflickor, eller väldigt många småflickor då.

Nej, men jag var väldigt förtjust i mitt dockskåp. Det var ju ännu tidigare än innan mina föräldrar byggde huset. Så var ju dockskåpet min käraste leksak. Det vet jag.

Så det är kanske därifrån, alltså intresset fanns med tidigt kanske då?

Ja, ja.

Sen hade du tankar på att bli arkitekt. För jag läste i samma profil att du gick någon praktik då på ett arkitektkontor. Var det under gymnasiet eller?

Ja, det var det. Och jag kom därifrån då, var inte sådair jättenöjd och tyckte att det var inte superkul.

Varför då?

Nej, jag tyckte det var lite tråkigt. Jag fick ju rita det någon annan bestämde. Eller jag fattade att det var så. Så att jag var lite bekymrad och satt med syo-konsulenten där som tipsade om att det var kanske bättre att gå en ingenjörsutbildning då som var bredare och inte så nischad.

Men har inte arkitekterna något inflytande? Är det bara ni byggare som bestämmer?

Men det är klart, men du kan ju tänka dig när man kommer som praktikant till ett arkitektkontor två veckor. Man får inte göra liksom, man får inte rita på gasklockan precis.

Nej, vad var det för projekt det här kontoret jobbade med?

Nej men det var väl allt möjligt, men jag fick inte göra jätteroliga saker.

Sen träffade du en syo-konsulent som var betydelsefull för dig.

Ja, i alla fall det samtalet var väldigt betydelsefullt att välja ingenjörsbanan istället då.

Vad kan du berätta om det samtalet?

Nej men det var väl att jag var så inriktad på att bli arkitekt och så kom jag tillbaka från den där praktiken och kände att det där var inte riktigt min grej. Och då var det lite såhär, vad ska jag göra nu då? Vad ska jag bli? Och det var inte många veckor efter praktiken, men det var liksom inte det jag ville göra.

Ond då pratade de om det där med att en ingenjörsutbildning är bredare. Man kan välja olika. Man kan jobba med installationer, man kan jobba med samhällsplanering, man kan jobba med produktion, planering. Och ja, då tyckte jag att det där var en bra väg att go som är bredare. Och så kunde jag vänta lite med att bestämma mig vad jag skulle göra.

Jag hade ju en period, eller jag var ju superinriktad på geoteknik när jag gick på Chalmers. Det var ju min fascination och då var jag jättesäker på att jag skulle jobba med geoteknik. Det har jag inte gjort så mycket. Det är tur att man får tid att välja.

Men du gick på Chalmers, hur var det då?

Ja men det var jätteroligt. Det var väldigt kul och det var ju tuffa kurser och sådär. Men jag trivdes väldigt bra.

Och det är den här väg- och vattenutbildningen. Hette den så på den tiden också?

Den hette så. Då hette den väg och vatten.

Fördomen säger att det är en väldigt killig utbildning. Stämmer det?

Man är ju så många där. Men jag tror vi var hundratjugo när vi började. Då kanske det var, säg att det var trettio procent tjejer som började. Så man var ändå en ganska stor grupp tjejer och en stor grupp killar. Men nej, jag tyckte inte så. Då tänker man inte på det.

Nej. Och det här geoteknikspåret, varför var det så kul då?

Men det var ju spännande. En ganska outforskad vetenskapsgren och bygger mycket på mätningar. Nej, jag tyckte det var spännande och väldigt nära när man jobbar i Göteborg också med de här rasen och skreden och sättningar. Hela Göteborg är ju en geoteknisk konstruktion kan man säga.

Geoteknikerna, är det dem man ser när man ser ett sällskap stå med någon maskin och borra lite slumpmässigt i någon gata exempelvis?

Ja, det kan ju vara det. Man tar jordprover och mäter hållfastheten i jord och berg. Men det kan ju också vara någon som tar miljöprover.

Ja, just det. Men du blev klar med Chalmers i alla fall och så hamnade du på JM. Och det här är väl en ganska klassisk skola för många i din bransch?

Ja, jag började ju på ett traineeprogram som JM hade. Det var ju första traineeomgången JM hade någonsin. Och ja, det var ju fantastiskt. Vi fick prova olika arbetsuppgifter så att det var en jättebra start.

Som vad då?

Ja men jag fick vara arbetsledare och jobba med inköp och jobba med projektering. Och jag fick också chansen att komma till Stockholm och pröva på och se hur det var på huvudkontoret då.

Men det är mycket stövlar på marken?

Absolut, och man är ute på byggarbetsplatserna och tittar.

Vad tyckte du om den biten då?

Nej men det är ju verkligheten. Det är ju där ser man ju konsekvensen. Det är ju det som ska utföras. Då ska du stå där med ritningar och omvandla de här tvådimensionella ritningarna, pappersritningarna som det var på den tiden, till någonting tredimensionellt. Och allt är ju inte löst. Och det var svårt men roligt för man ser ju resultatet också.

Men vad är det som inte är löst exempelvis?

Ja men tänk dig själv då att du har ritningar i horisontalled och vertikalled och så ska du få ihop det till en tredimensionell figur eller en verklig byggnad. Och alla detaljer är ju inte kanske uppritade. Man försöker ju alltid rita upp de svåraste, men sen kan det vara vissa delar som man får tänka ut själv.

Men du var ju kvar på JM i femton, sexton år.

Ja.

Vad gjorde du där?

Jag gjorde allt möjligt. Jag var som sagt arbetsledare. Jag jobbade som projektledare i många år och det är väl för övrigt den allra bästa skolan att jobba som projektledare.

Vad gör man då?

Ja men då är man ju den där som egentligen inte behövs men som ska hålla ihop allting och se att projekten framskrider i rätt takt och tid och med rätt kvalitet och att alla andra gör sitt jobb.

Ett specifikt, en specifik arbetsplats då eller?

Ja, eller som projektledare på JM så hade man ju ansvar för både försäljning och intäkter och produktionen.

Okej. Men tycker du att den här affärsdelen, den administrativa delen, var roligare än att vara ute på fältet?

Ja men det tycker jag, man växte in i uppgiften. Och som projektledare så var man ju som en vd för ett litet företag. Det var ju liksom kostnad och intäkt. Det var ju både kostnadskontroll och att försöka få så goda intäkter som möjligt. Det är ganska stimulerande att liksom få vinsten att bli så stor som möjligt. Det är väldigt tydligt mätresultat också på om man gör ett bra jobb eller inte. Och så rapporterar du upp till någon som har satt krav eller åtminstone önskemål på hur det ska se ut när det är klart.

Du började ju i den här branschen i mitten av 90-talet och det som följer sedan är en period där bostadsmarknaden utvecklades väldigt, väldigt mycket. Och det här är någonting vi har pratat om många gånger i den här podden. Så jag tänkte att vi ska prata om något annat. Det vore intressant att få en bild av hur arkitekturen och synen på byggkvalitet har utvecklats lite under de här åren som du har varit verksam. Om du bara kan ge en liten bild av hur det funkade när du kom in i branschen och var på dina första projekt och jämför det med hur det ser ut i dag.

Ja, de första projekten jag hamnade på JM så var det mycket parhus och småhusområden och de var ganska klassiska. Sen tror jag att vi har varit med om den här resan när det har blivit den här lite mer modernistiska, liksom sockerbitsarkitekturen. Liksom rena, enkla, och det har vi väl sett i våra hem också att det har liksom gått mot mera sparsmakad arkitektur. Och det har väl hållit i sig, men nu kanske man har laborerat lite mer med olika material om man tar utsidan.

Och nu är ju inte jag arkitekt då, men jag är ju mest intresserad av planlösningar och att se hur det har förändrat sig kanske. Med att det har gått från de här liksom kök och vardagsrum med väggar emellan och liksom väldigt stor plats för den tjocka tv:n och...

Ja just det.

Och bokhyllor, och man skulle kunna stänga till vardagsrummet och sådär. Till att gå mot väldigt mycket mer öppna planlösningar och öppet mellan kök och vardagsrum. Det tror jag att jag har sett mer. Det tycker jag det är mer skillnad på egentligen.

Men var det utpräglat så när du började? Det var kök bakom vägg.

Det var det, det var det. Sen vet jag att vi testade något projekt där vi gjorde en variant där det var öppet mellan kök och vardagsrum och vi kämpade med installationerna då, för då skulle liksom spisen stå i mitten och man skulle få utsuget från fläkten. Och kunderna var väl inte jättenöjda med att stekoset kom in i vardagsrummet. Men det är liksom något får man nog ta om ska ha den där öppna lösningen. Så det kommer jag väl ihåg att det var liksom ett försök och ett pilotprojekt, nästan.

Men hur utvecklas en sådan trend från den stängda planlösningen till den öppna planlösningen? Jag antar att det är konsumenterna som driver den på något sätt, men hur då? Tittar ni som bransch då på hur kunderna renoverar sina hem?

Ja, ja, ja. Och där har man ju väldigt stor nytta av duktiga arkitekter. Arkitekter som är duktiga på att göra planlösningar och goda bostäder och också följa med trender och se vad som efterfrågas. Och nu tror jag att vi kommer att se förändringar efter pandemin med att man uppskattar mycket mer att ha fler rum och kan stänga dörrar mellan sig. Så kanske att vi kommer tillbaka till det där köket som går att stänga.

Sen kanske man kan göra det lite elegant med, jag tänker såhär, pardörrar i glas som man kan stänga så att man får en extra plats i köket eller man kan stänga in den stojiga...

Lite konferensrum där.

Ja, men jag tror det. Jag tror det. Och att man kan använda, alltså en klädkammare kan ju vara ett litet hemmakontor. Och så kan du stänga dörren där när du slutar jobbet då. För jag tror vi kommer att jobba mer hemifrån framöver och då kommer det påverka hur bostaden ser ut.

Om man tittar på utsidan då, vad har hänt där genom åren som du har noterat?

Jag tror materialen. Jag tänker på de första husen som jag var med på. Det var ju väldigt klassiskt. Det var ju som träpaneler, och då var det ju mindre byggnader, men det var väldigt klassiska. Det var sådana här röda stugor med vita knutar nästan. Och sen till det här sparsmakade. Och nu så tycker jag mig se att det har varit ganska mycket mer artikulerade fasader med burspråk och lite andra materialval. Och tegel har kommit tillbaka ganska mycket. Och färger. Det har varit en period med mycket färger också. Och det är väl det här med glasytor också. Mer glas, större fönster. Ja, det tror jag också är en produktutveckling i branschen att man har blivit duktigare på att tillverka stora fönster som håller de energikraven som är.

Just det. Och hur mycket skulle du säga drivs det här från arkitektsidan och hur mycket drivs det från byggherrarna och byggherrarnas liksom ekonomiska ramar?

Men jag skulle säga att det är ett samspel. Att det ska ju vara goda bostäder för de som ska bo där. Det ska vara hållbart och bra på lång sikt. Och man måste ju ändå följa med trender. Och sen så ska ju någon betala. Och det är i slutänden den som bor där. Och om inte man får den lägenheten man vill ha, då köper man den inte. Så det hänger ihop. Det är svårt att säga vad som drivs, men någon ska ju köpa lägenheten till slut och någon ska bo där och trivas. Och då måste den vara bra.

Om man tittar på byggkvalitén då, är det stor skillnad på det som byggs i dag och det som man byggde på nittiotalet och början av tvåtusentalet tycker du?

Jag tycker nog faktiskt att kvaliteten har blivit bättre. Det är väl ingen som i dag ifrågasätter om man ska kunna flytta in i en bostad eller ett hus som inte har några fel, där alla besiktningsanmärkningar är åtgärdade. Det är väl ingen som ifrågasätter att det är möjligt, för det görs ju på löpande band.

Ijag kommer ihåg när jag gick på Chalmers så hade man ju föreläsningar om det, att var går gränsen? Liksom hur mycket fel ska man tillåta? Hur mycket ska man dra på sig i kostnader för att alla fel ska vara åtgärdade? Det var olika kurvor och grafer på det. Så när jag gick på Chalmers så vill jag minnas att det var mera den diskussionen som gick. Så jag tror faktiskt että det har blivit mycket bättre.

Men händer det mycket på, tänker jag på byggmaterialfronten, att det finns nya byggelement? Och jag vet inte vad, jag kan inte vokabulären här, men ser ni en sådan utveckling, alltså en innovation inom branschen på det planet?

Ja men det kanske är bra att byggbranschen är lite konservativ vad gäller det för att det är ju ändå saker som ska stå i väldigt många hundra år. Gamla stan har ju stått i tusen. Så man kanske inte är så beredd och benägen att kasta sig på helt nya material för man inte riktigt överblickar konsekvenserna. Och det kan jag känna, alltså det är nog så mycket som jag resonerar, att det ska vara robusta och beprövade metoder och material man väljer. Då lyckas man bäst. Så man kan testa saker, men då ska man göra det kontrollerat och se till att man vet vad det är man ska följa upp också, så att man inte hamnar tokigt.

Jag jobbade ju som journalist på Svenska Dagbladet för många år sedan. Det känns väldigt länge sedan nu. Men det fanns en fråga då runt 2010 om man pratade mycket om progressiva avskrivningar och den här relationen som uppstod mellan byggherrar och föreningar. Och man ifrågasatte om föreningarna alltså visste hur mycket skuld som fanns i projekten och vet folk vad de köper. Nu upplever jag inte att den diskussionen är lika framträdande längre. Men minns du hur ni har sett på det här från branschens sida? Vilket ansvar man har mot konsumenterna och hur man får till projekt som liksom blir långsiktigt bra för de som köper sina bostäder.

Ja, jo men det kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur hemskt det var där på 90-talet när människor hade köpt en bostadsrätt och kanske köpt den för tjugo, trettiotusen. Och sen så stack räntorna och så hade de hux flux jättestora skulder. För då var ju relationen det omvända, att man betalade in väldigt, väldigt liten insats och så hade man jättestora lån. Nu kan inte jag de proportionerna, men det kanske var, säg att det var tjugo procent egen insats och åttio procent lån. Det är säkert någon som kommer att strypa meg för att jag säger det va.

Men nu tror jag att det är precis det omvända. Att det är mycket mer egen insats och mycket mindre lån i föreningen. Och då finns ju värdet i bostaden. Och sen så måste ju var och en, om man köper en bostad för att bo, räkna på sin egen ekonomi. Så att man ska ju inte köpa dyrare än vad man tror att man har råd att bo. Så att det är ju privatekonomiskt att man ska tänka till. Och vad har man för alternativ om man blir arbetslös och så vidare? Klarar man av det? Har man lite riskkapital och sådär. Och det är ju därför bankernas kalpkalkyler ändå är ganska bra.

Men minns du den diskussionen runt 2010 när man pratade väldigt mycket om skuldsättningen i föreningarna och huruvida det var ett problem eller inte? Vad tyckte ni om den diskussionen från branschens sida? Du måste ha varit på JM fortfarande.

Ja, alltså alla långsiktiga företag kan ju liksom inte lura sina kunder. Och det går man in för, att det liksom ska bli en bra win-win-situation. Att bolaget ska tjäna sina pengar och kunden ska få en bra bostad som håller både liksom ekonomiskt och fysiskt i framtiden. Så ja, det är klart att det var en diskussion och det är väl fortfarande en diskussion hur mycket lån ska man lägga i föreningen och hur mycket ska den enskilde ta? Så ja, jag tycker att det är bra att det är en aktiv diskussion. Och sen får man väl anpassa det utifrån hur världen ser ut.

En fråga som ofta dyker upp är ju huruvida vi svenskar lär oss tillräckligt mycket om privatekonomi när vi går i skolan exempelvis. Så att man kan räkna på, man liksom är utrustad för att räkna på ett boende långsiktigt och förstå liksom vilka, vad är det man betalar för och inte. Tycker ni att konsumenten är bra på det här i dag?

Nej, konsumenterna är jättedåliga på det. Ja, nej men det är faktiskt en jätterolig fråga för jag har engagerat mig i Bofrämjandet i många år och varit med i styrelsen där. Och en av, en riktigt bra sak som vi gjorde där var att vi tog fram ett utbildningsmaterial till högstadieelever om hur man får en bostad, vad det finns för bostäder. Du vet, det är många som inte vet liksom vad en att man hyr och liksom vad ska man göra för att få en hyresrätt? Eller ska man köpa? Vad kostar det? Och hur man räknar på det.

Så där tog vi fram ett väldigt liksom pedagogiskt och bra enkelt lärarhandledningsmaterial som kan användas på högstadiet och då i hemkunskapen. För det är där det kuggar in i läroplanen.

Ja men det är ju fascinerande tycker jag att hemkunskapen och slöjden finns kvar. Såvitt jag förstår.

Men det heter faktiskt Hem- och konsumentkunskap eller någonting sånt. Så att man ska lära sig bli en duktig konsument där. Och vad är bättre och viktigare än att köpa och kunna få sin bostad? Så den tipsar jag om att även vuxna kan gå in på Bofrämjandets hemsida och ladda ner den där kursen.

Sofia har faktiskt jobbat med bostäder genom hela karriären. Just bostäder och hus har fortsatt att intressera henne, men hon säger också att det beror på att det med bostäder är någonting som i princip alla människor har åsikter om. Och så finns det också det här inslaget som många andra vanliga tjänstemän saknar i sina jobb. För hur många kan egentligen gå till ett bostadsområde och peka på ett hus och säga: Det där har jag byggt.

Men efter sexton år på JM, hur man än ser på det en ganska lång tid att bli kvar hos sin första arbetsgivare, ville Sofia testa något nytt. Hon blev vd för PA Bostad, hon jobbade på Rikshem och sen på Besqab där hon var kvar i fem år. Och sen blev det OBOS. OBOS är, min fördom säger att det inte är jättemånga som gör det till i Sverige. Det stämmer nog. I alla fall tidigt i höstas var det nog så. Jag tänkte vi skulle kolla på en grej. Men hur mycket visste du om OBOS innan du fick den här frågan?

Man har hört talas om OBOS om man har varit i branschen och att det är den största bostadsaktören i Norge. Det kände jag till och inte så mycket mer kanske. Men sen ju mer jag läste på, ju mer intresserad blev jag. Det är ju ett kooperativt ägande, det är medlemsägt, men det gör aldrig avkall på affärsmässigheten. Man har sedan 1929 då byggt upp ett stort eget kapital igenom att man alltid återinvesterar, ja nästan hela vinsten, nittio procent av vinsten återinvesteras för att skapa ytterligare bostäder till medlemmarna. Och tio procent betalas tillbaka till samhället i form av sponsring och till idrott och kultur och även forskning.

Så just det här med att bygga bostäder till sina medlemmar och även nu då sänka trösklarna, det kändes väldigt rätt för meg och att man hela tiden har affärsmässighet och lönsamhet som måttstock. Det är ingen tveksamhet i att varje projekt ska bära sig och alla initiativ ska också vara lönsamma.

Man kan läsa också att OBOS 2015 förvärvade bostadsutvecklaren BWG Homes och de äger då sedan tidigare Myresjöhus och Smålandsvillan och Kärnhem. Så det finns då en, ja med lite vilja finns det en koppling mellan OBOS och Sverige som går ganska långt tillbaka.

Ja, man kan ju säga att den kopplingen finns då sedan, jag tror att Myresjöhus grundades 1928. Där ikring i alla fall. Och vad ska då det här kanske inte ligger på ditt bord, men vad ska ett norskt kooperativ inne i Sverige göra?

Ja, men ett norskt kooperativ som OBOS kan ju göra att det blir, händer lite nya saker i marknaden. Och stimulera till konkurrens att det byggs mer bostäder. Det är ju ett problem i Sverige att det inte byggs tillräckligt mycket bostäder. Och OBOS sedan tidigare har ju varit framgångsrika då i många av Sveriges kommuner, men inte gått in så starkt i storstadsdelarna som jag har ansvar för. Så att det finns ju hela paletten i OBOS då i att man är verksam i hundrasextioåtta av Sveriges kommuner och bygger allt från fina småhus till nu då jättestora projekt.

Du började ju på det här företaget mitt i pandemin då, den 15 juni i fjol. Har du ens hunnit träffa dina kollegor eller?

Ja, jag har träffat några stycken av mina kollegor. Jag har inte träffat min chef. Jag har inte träffat Daniel Siraj sedan jag började. Så det är ju väldigt speciellt. Å andra sidan så vet jag inget annat av. Och det har ju ändå funkat över förväntan måste jag säga.

Och vad är ditt uppdrag då?

Mitt uppdrag? Ja men det är enkelt eller svårt. Det är att om fem år så ska vi sälja tusen bostäder i Stockholm, Göteborg och Malmö. Så att det är den korta versionen, men det krävs ju ganska mycket jobb för att lyckas med det också.

Är det många?

Ja, det är hyfsat många, men det är ändå fullt möjligt. Den kalkylen gjorde jag innan jag började. Det är helt rimligt. Vi ska inte gå från noll till tusen, utan vi ska bygga upp det lite successivt. Och förhoppningen är väl att i år ska vi sälja kanske tvåhundra bostäder.

Och ni har ju då uppmärksammat, tagit över den här gasklockan från Oscar Properties.

Ja, fast vi kanske inte har tagit över ifrån Oscar Properties. Vi har ju liksom köpt det av Stockholms stad.

Ja, okej. Jag förstår. Ja. Och ni har en markanvisning på Kolkajen som är en artificiell ö som man bygger utanför...

Ja, utanför Ropstens tunnelbanestation kan man säga.

Just det. Och sen ska ni bygga på Årstafältet också.

Ja, ja.

Och det är Stockholm. Hur ser det ut i de andra storstäderna?

Där jobbar vi ju superintensivt med att hitta bra projekt. Och vi har några idéer som jag inte kan berätta om för dig. Men det är på gång och vi har rekryterat affärsutvecklare som har kommit i gång jättebra och jobbar. Och jag tror man behöver ha den där lokala förankringen för att lyckas riktigt bra.

Hur ser konkurrensen ut på den här typen av markanvisningar nu för tiden?

Ja, men det är en hård konkurrens. Absolut. Det är kronor och ören som gäller. Och att man är duktig på sin sak och att man kan förstår vad är intäkten och hur mycket kostar det och hitta kreativa lösningar. Alltså man kan ju alltid vända och vrida på saker och det gäller att hitta den där smartnessen. Då får man ihop det.

Men ni ska bygga tusen bostäder. Inte vilka bostäder som helst antar jag. Vad ger ni för ett projekt ni vill driva då?

Ja men nu är vi tillbaka till det där med att det ska vara robusta och beprövade material. Det ska vara fina och bra bostäder som människor trivs i. Och det ska vara hus som gör någonting med platsen, utan att... Så ja, det ska tillföra någonting till platsen. Och det ska vara någonting som de som bor där kan vara stolta över.

Den här gasklockan som det har varit så mycket skriverier om, vad kommer hända där tror du?

Det som kommer hända där nu är att det ska bli så kallade parallella uppdrag tillsammans med Stockholms stad, där man ska titta på gestaltningen och vad den här byggnaden ska tillföra platsen. Och där är vi ju liksom i en planeringsfas där vi går igenom och lägger förutsättningarna hur det här parallella uppdraget ska genomföras.

Så alla idéer som tidigare fanns på platsen, de är skrinlagda och nu ska det göras någonting nytt med det?

Nej men det finns ju en detaljplan och den beskriver ju ganska väl liksom vilka ramar som finns. Men sen gäller det att utnyttja de ramarna nu då. Och vi har en jättebra plattform som ska få ett uttryck...

Och vad betyder det att ni har en bra plattform?

Ja men vi vet hur vi vill bygga det här huset och vi gör ju det tillsammans med Veidekke. Och vi har liksom byggt det – det är ju en förutsättning för att man ska kunna lämna ett pris – att vi vet liksom hur ska det gå till och vilka metoder ska vi använda och hur ska man placera schakt och hur ska man placera hissar och hur får man till goda lägenheter. Det har vi en väldigt bra plattform som kommer att ge god kvalitet. Och sen hur ska huset se ut? Liksom vilken form ska det ha? Kärnan är klar, men hur ska det se ut? Ska det vara kantigt eller ska det vara runt eller så? Det återstår att se.

Och sen Kolkajen, det är ju ett lite spännande projekt just eftersom man faktiskt bygger ut Stockholm bokstavligt talat, vilket inte har hänt så många gånger i närtid tycker jag i alla fall. Vad ska ni bygga där?

Där har vi tre kvarter vi ska bygga. Och det är också fantastiska lägen. Det första kvarteret är faktiskt på fast mark. Det är ingen konstgjord ö där. Ja, det är ett tråkigt svar, men det är samma sak. Det ska vara fina hus som tillför något till platsen, men framför allt goda bostäder till våra medlemmar.

Och hur långt har man kommit där?

Där pågår detaljplanen och den kommer väl inte vara klar förrän om ett och ett halvt år kanske.

Ja, just det. Och sen Årstafältet som är, om man ska beskriva det för folk som inte bor i Stockholm, ett enormt fält som är en av de sista stora platserna i Stockholms innerstadsnähet som är obyggda. Vad kommer att bli av den platsen tror du?

Jag tror att det kommer att bli en fantastisk stadsdel och det kommer också, jag tror att man kommer att känna att Stockholms stad, att det kommer att vara staden som växer. Det kommer inte vara liksom någon förort, utan det kommer att vara staden som växer ut där.

Hur mycket av det här fältet blir kvar?

Jo, det tror jag kommer att vara tillräckligt mycket. Det är ju ett väldigt stort fält. Och det kommer att bli lite mer omhändertaget.

Vi människor älskar ju att spekulera och just nu så pratar man oerhört mycket om pandemins långsiktiga effekter. På nyheterna nyligen kunde man höra om, vad kallar man det? Techsedus. Alltså när techbolagen stänger ner sina kontor i San Francisco och personalen flyttar ut på landsbygden för att det är billigare att bo där och så kan man ändå jobba hemifrån.

Hur mycket tänker ni, jag antar att ni är fullt fokuserade på att bygga era tusen bostäder nu, men hur mycket tänker du och ni på de här frågorna om hur och var folk faktiskt kommer vilja bo i framtiden?

Ja, nej men det tänker vi nog ganska mycket på. Och hur bostäderna ska utformas och vilka lägen som kommer att vara attraktiva framöver. Så bra lägen kommer ju alltid vara intressanta. Och det behöver inte vara liksom mitt i city, utan det ska vara ett bra mikroläge. Oavsett om du bygger i Stockholms innerstad eller om du bygger i Nacka eller Vallentuna så ska det vara ett bra mikroläge och det kan ju vara lite olika, men oftast så är det ju som att det ska vara kommunikationer och nära till natur och bra skolor och service. För hur det än är så kommer alla vilja ha service.

Och natur är väl också jätteviktigt nu då, att man kan röra på sig och hitta på saker. Och min personliga åsikt är nog att vi kommer att jobba mer hemifrån. Det har liksom blivit ett sätt. Man kanske jobbar två dagar i veckan framöver, även efter pandemin då. Så ja, jag tror kanske också som fritidsboende att man kanske har två boenden. Två hem, inte ett fritidsboende och ett ordinarie, utan två hem. Ett kanske lite marknära och ett mera city. Och sen vad som är huvudbostaden, det kanske inte är lika tydligt längre.

Samtidigt så är det ju väldigt svårt att veta en sådan där sak på förhand. Eller snarare, det är omöjligt. Och alla blir så otroligt upptagna av att spekulera i hur det här kommer att bli. Men man kan också tänka sig att folk inte alls kommer vilja jobba hemifrån för att man blir urtrött på att sitta hemma.

Men det är ju så det är. Man sitter hemma och tycker det är jobbigt liksom. Och så får man komma till kontoret någon dag så är det ju fantastiskt roligt och man får energi av det. Så jag tror att vi kommer att må bra av den där mixen och jag tror att kontoret kommer kanske bli ännu viktigare framöver, eller arbetsplatsen där man får träffas och hämta energi och liksom vara kreativ. Jag tycker nog faktiskt att kreativiteten, den saknar jag lite över Teams.

Ni jobbar fortfarande hemifrån då?

Ja, men vi har väl liksom... Ibland måste man ju ses också. Vi har många nyanställda och vi måste introducera dem och se dem i ögonen på riktigt och förklara hur saker och ting hänger ihop.

Du var inne på det tidigare, men hur skulle du gissa att den här, om man får extrapolera den här trenden, hur kommer det avspegla sig i bostädernas utformning? Kommer det att låta lite som ett extra kontor hemma eller?

Jag tror man blir mån om att ha arbetsplatser hemma till alla familjemedlemmar. Och på samma sätt som på kontoret att du har olika arbetsplatser hemma. Som du säger, de kanske har konferensrummet i köket. Du kanske vill sitta på balkongen. Du vill kanske kunna stänga... Alltså även om man inte har så gott om plats så kanske... Alltså jag tänker på det här, du kan ha en skjutdörrsgarderob med ett skrivbord innanför och så stänger du garderoben när arbetsdagen är slut. Sådana lösningar tror jag på. Liksom flexibel användning av hemmet såväl som kontoret.

Just det. Skulle du själv vilja jobba så då?

Ja, det skulle jag. Jag trivs ju väldigt bra på kontoret, men jag har faktiskt fått lära mig att jobba hemifrån. Det har varit svårt för mig.

För mig med. 2021 då, om den här pandemin tar slut någon gång, var ligger ditt fokus i år?

Mitt fokus i år ligger på att fortsätta hitta bra projekt till OBOS och att vi ska säljstarta vårt första projekt i april. Vi ska rekrytera mer människor och vi som har börjat ska leverera. Vi ska hitta projekt i Göteborg och Malmö. Och sist men inte minst så ska vi introducera våra bostadsköpsmodeller, för att trösklarna att ta sig in på det ägda boendet i Sverige är alldeles för höga. Och där kommer vi att liksom hjälpa till att sänka trösklarna för medlemmarna.

Du säger att trösklarna för bostadsköpare i Sverige är för höga. Vad menar du med det?

Vi har räknat ut en sjuksköterska i Sverige – det är ju ändå en fyraårig högskoleutbildning och man har en medelinkomst för sjuksköterska på trettiosju och ett halvt tusen. Det är ju ändå en ganska bra inkomst. Men en sjuksköterska som har sparat ihop trehundratusen i eget kapital kan i dag efterfråga fem procent av de bostäderna som säljs i Stockholm. Och då kallar vi det sjuksköterskeindex, att det är fem procent i Stockholm, sexton i Göteborg och så är det lite högre i Malmö. Och det är ju inte bra liksom.

Då är det ju en hög tröskel för vanliga människor att ta sig in på det ägda boendet. Då är trösklarna höga och där vill ju OBOS göra en skillnad med de här bostadsköpsmodellerna.

Ond vad är det då?

Ja, den första vi ska lansera här nu i april, den heter Deläge. Och då köper man bostaden ihop med OBOS. Och om man då tar en lägenhet som kostar fyra miljoner – det är väl ungefär där som en tvåa kostar i norra Djurgårdsstaden – då kan ju inte den här sjuksköterskan efterfråga den. För hon, med de förutsättningarna hon har med sin lön och sitt sparade kapital, kan efterfråga en lägenhet som kostar ungefär två miljoner. Och då är hon ju utestängd från norra Djurgårdsstaden.

Men med OBOS Deläge så köper hon lägenheten tillsammans med OBOS. Hon köper halva lägenheten och då har hon ju två miljoner, och så köper OBOS den andra halvan. Och den halvan som OBOS äger, den hyr medlemmen av OBOS.

Jaha, hur funkar det liksom juridiskt? Är det en vanlig bostadsrättsförening eller?

Ja, ja men vi jobbar ju jättehårt med att ta fram alla möjliga frågeställningar kring det så att ingen enskild person ska hamna i en dålig situation, om det är skattemässigt eller juridiskt. Så att det vi sätter på marknaden ska ju skydda den enskilda personen som köper. Så det har vi jobbat med jättemycket här nu under det senaste halvåret.

Och hyran för den delen som hon ska hyra av OBOS, det blir ju motsvarande en marknadshyra som i dag för en tvåa ligger på någonstans tio, elvatusen i nyproduktion. Det blir alltid billigare att äga fullt ut själv. Men att deläga då med OBOS, det ger ju ändå många möjligheten att ta sig in på bostadsmarknaden.

Men beaktar då inte banken, när den här personen kommer och ska ansöka om ett lån för att köpa den ena halvan, att den andra halvan kommer kosta mer i form av en hyra? Så att det påverkar ju den här kvar-att-leva-på-kalkylen ändå i slutändan.

Ja, men det kommer ju ändå bli lägre månadskostnad för den enskilde än att hyra. Så att månadskostnaden för... Om man tar den där lägenheten vi pratar om på fyra miljoner och som då har en månadskostnad på fyra och ett halvt, lite slarvigt. Så blir det ju halva månadsavgiften till bostadsrätten och halva hyran och då skulle det landa på sjutusen.

Ja just det.

Så det är ändå en överkomlig peng. Och då har ju personen i fråga också möjlighet att spara pengar för att kunna köpa sig upp. För det här exemplet vi pratar om, då är det ju femtio procent man äger och femtio procent som OBOS äger. Och sen är det möjlighet att varje år köpa upp sig ytterligare tio procent.

Just det. Om man vill.

Just det. Men det är då en enorm investering som kollektivet OBOS gör i den svenska bostadsmarknaden kan man ju säga.

Ja, ja det är det. Och det är ju också ett sätt – OBOS finns ju till för att skapa bostäder till sina medlemmar. Men det här med bostadsköpsmodeller är ju ett ytterligare sätt att hjälpa medlemmarna till drömbostaden för att överhuvudtaget ta sig över trösklarna. Och det har man ju praktiserat i Norge i ganska stor skala, de här bostadsköpsmodellerna sedan 2018. Så att det är ju beprövat och man har ju koll på vad man ska göra.

Men är det bara den här så att säga sjuksköterskan som ni vill hjälpa in till en fin bostad? Eller vill ni också hjälpa den vanliga medelklassen in i ett lyxboende? Eller vad kommer ni bygga för olika typer av bostäder?

Men jag tror att den som har möjlighet att köpa hela bostaden själv, det är ju alltid den minsta kostnaden. Återigen, den här lägenheten, då är ju kostnaden fyra och ett halvt tusen i månaden. Deläge blir sju, men att hyra den skulle vara tio, elva tusen.

Mm just det.

Så att drivkraften att köpa så mycket som möjligt själv, den tror jag är ganska stor. Men det är ju vissa grupper då som under en period i livet kanske inte kan ta sig in på marknaden. Och Deläge i Norge, där vi har genomfört det här, där har man ju... Det är så klart att huvudgruppen är runt kanske tjugofem, trettio. Men det finns även sådana som är åttiofyra som har gått in och köpt med Deläge.

Det här var Fastighetsprofilerna i dag med Sofia Ljungdahl på OBOS. Podden ges ut av Tessin, där du kan investera i säkerställda lån till byggprojekt och sätta ihop en egen fastighetsportfölj med god avkastning. Öppna ett kostnadsfritt konto hos Tessin så får du veta varje gång det finns ett nytt projekt att investera i. Tessin.se är adressen. Jag heter Jacob Bursell. Tack för att du lyssnade.