Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Du lyssnar på Fastighetsprofilerna, en podd där vi träffar investerare, entreprenörer och visionärer i den svenska fastighetsbranschen. Programmet ges ut av Tessin i samarbete med oss på Ekonomipodden Kapitalet och jag heter Erik Wahlin.

Robin Rushdi Al-sálehi är bara tjugosju år gammal men har redan blivit en tongivande debattör i den svenska fastighetsbranschen. Han förespråkar vad han kallar inte den klassiska ABC-staden utan ABCDE-staden, där D står för digitalisering och E för environment eller kanske ekosystem. Det är en stad där allt finns bara några minuters promenad bort. Robin Rushdi är djupt engagerad i hållbarhetsfrågor och tycker att vi borde sluta bygga helt och hållet och istället utnyttja det vi redan har smartare och bättre. Han driver också en startup som heter Vacanza på just det temat.

Och Rushdi, det namnet har han fått från sin pappa. Rushdi är ju mitt födelsenamn. Och min farsa kallades redan när han var runt tjugoårsåldern för Abu Rushdi. Och det är ju inte för att han hade mig när han var tjugo, fick mig när han var tjugo år, utan det var för att han behövde ha ett kodnamn. Han var kommunist i Irak och makthavarna där slaktade helt enkelt kommunisterna. De röjde undan de politiska meningsmotståndarna. Så han fick ett kodnamn och de var ju liksom uppdelade i celler, olika grupperingar och så. Men så när jag föddes, då fick jag det namnet. Och det passade ju för att han har ju hetat Abu Rushdi hela sitt vuxna liv i alla fall.

Och din mamma, var kommer hon ifrån? Hon är halvirakisk och halvrysk. Men hon har ju liksom växt upp i Ryssland och det är där de träffades och flyttade hit sen då. Efter Iran-Irak-kriget så blev pappa placerad i Ryssland av FN, runt åttionio.

Varför hamnade han i Sverige? Eller dina föräldrar i Sverige? Ja, men det var ju perestrojka i Ryssland och det var inte riktigt samma Ryssland under början av nittiotalet. Så de flyttade hit. Det blev nästan som att man fick fly från Ryssland efter skiftet nittiotalet där.

Vad jobbar dina föräldrar med i dag? Morsan, från början var hon ambulanssjuksköterska i Ryssland. Hon har jobbat här som tolk. Speciellt nu i pandemin kan man inte jobba så mycket som tolk, men hon är tolk. Farsan är fysiker, har magister i fysik, men har inte kunnat jobba med det och har jobbat som taxichaufför fram till sin pension. Så han är pensionär nu. Han är lite äldre än min morsa.

Så ingen bakgrund i fastighetsbranschen? Nej, förutom min mammas pappa som vi inte har någon kontakt med längre, den irakiska delen då på min mammas sida. Han är doktor och professor i arkitektur och samhällsbyggnad i, jag tror det är Bagdads universitet eller något universitet i Irak. Så han har skrivit en massa artiklar och sådant där som jag har sett, men jag har ingen kontakt med honom.

Var växte du upp någonstans? Rinkeby och ett ställe som man ibland brukar kalla för Arabdalen i Hässelby. En förortsklick i Hässelby villastad, där det vid något tillfälle var ganska många araber som bodde. Kanske däribland jag också då, men Arabdalen.

Var det en bra uppväxt? Jag hade jättekul att växa upp i både Rinkeby och Dalen. Men sen när man kommer upp i åldrarna så börjar man ju se alla de här ojämlika livsvillkoren, segregationen och man börjar reflektera över varför det ser ut som det gör. Varför blir jag det svarta fåret i det här området och gör allt det som egentligen samhället kanske önskar av en utifrån någon typ av socialt kontrakt? Men sen bara femtio meter därifrån så har vi ett villaområde där det svarta fåret då kanske hade varit någon som går ner sig och ärver något annat typ av socialt arv att hamna i någon socioekonomisk misär. Det är väldigt få som hamnar i det om man har en väldigt bra uppväxt liksom. Så den skillnaden är väldigt talande i Hässelby tycker jag.

Hur gammal var du tror du när du såg det första gången? Det var nog ganska tidigt, när jag var runt sex eller sju år, men då bodde vi i Rinkeby. Och då kom morsan in med ett häfte och sa att det är dags att ta ett svenskt namn eller ett annat namn. Så då blev det inte Rushdi längre som man skulle hälsa med, utan det var Robin jag skulle hälsa med. Anledningen till varför jag valde Robin är ju för att det börjar på R, så det passade. Men också för att jag gillade Robin Hood och Batman och Robin när jag var liten. Så ett barns fantasi och vad det kan innebära.

Är du Robin eller är du Rushdi för dig själv nu? Jag är Robin Rushdi. Vissa säger Rushdi, vissa säger Robin. Men när någon säger Robin Rushdi, då vet alla vem det är. Så det är Robin Rushdi.

Var gick du i skolan någonstans? Jag gick i en friskola i stan under grundskolan och sen så gick jag på Blackebergs gymnasium.

Vad läste du där? Sam blev det.

Var du intresserad av det som du i dag jobbar med redan på gymnasietiden skulle du säga? Sociala orättvisor har nog alltid varit ett ämne som jag har varit intresserad av, för det har varit enkelt av att ha en drivkraft kring det. Orättvisor vill man ju göra någonting åt tycker jag i alla fall, så jag har alltid haft det med mig. Men sen när jag började plugga samhällsgeografi på Uppsala Universitet, då fick jag för första gången en ordentlig förklaring till hur våra städer är uppbyggda och hur segregationen kan manifesteras på olika sätt. Det behöver inte bara vara etnisk segregation, det kan vara ensamhet, otrygghet, olika medellivslängder från en hållplats till en annan och mycket beror på var du bor och vilka olika funktioner du har i ditt närområde.

Med funktioner menar jag alltså vilka fritidssysslor du har och om de är tillgängliga, vilken skola du har tillgång till och var den finns. Var funktionerna finns och hur din vardagsrutin ser ut är sådant som du inte kan påverka mycket. Det är på samma sätt som man inte kan påverka vem ens föräldrar är. Var du bor, var du föds och var du är uppvuxen är sådant som du inte kan påverka som ungdom eller som liten, eller ens som vuxen oftast om du inte har de pengarna för av att kunna flytta till exempel.

Men vad var det som fick dig att söka just samhällsgeografi på universitetet? Det var nog lite av en slump. Jag började ju plugga direkt efter gymnasiet, gick samhällsvetarprogrammet och då fanns det olika inriktningar i det programmet och samhällsgeografi tyckte jag lät mest intressant. Och så hade jag hört också att det var lite latch, och det kände jag att jag ville festa lite när jag var nitton, tjugo år. Men när jag började läsa det så fastnade jag direkt. Det blev liksom som att man blev frälst på något sätt.

Det är väldigt intressant och jag kan definitivt rekommendera en samhällsplaneringsguru som jag har som min främsta förebild och det är Jane Jacobs. Hon skrev en bok som heter Amerikas storstäders liv och förfall och gjorde något så enkelt som att observera. Hon gick runt i New York, observerade vilka stadsdelar som funkade eller inte funkade, var människor ville vara och inte vara, var det var otryggt eller inte otryggt. Hon observerade och kom med väldigt tydliga förklaringar som väldigt många använder sig av än i dag. Den boken är helt klockren tycker jag.

Var du duktig på universitetet? Intressant fråga. Det beror på om man kollar på betygen eller kollar på seminarier. Jag har alltid gillat att plugga, vetgirig som fan, så ja, som vilken annan person.

Jag tänkte om det var så att de kanske ville att du skulle fortsätta där och forska och så. Jag har faktiskt vid ett tillfälle blivit tillfrågad av någon på LinkedIn om jag ville söka en doktorandtjänst, och jag har bara en kandidat. Så folk har nog en uppfattning av att man kanske är duktigare än vad man är. Men jag läser väldigt mycket av det som andra har forskat kring och återanvänder det, för det finns redan så mycket fakta, empiri och forskning. Så jag har inte känt ett så starkt behov av att forska ännu mer kring saker och ting.

Är det lite som din syn på byggande som vi kommer att komma till, att vi kanske inte behöver ytterligare en doktorsavhandling? Det var en väldigt bra övergång där tycker jag faktiskt. Att använda sig av det som finns är faktiskt helt fundamentalt.

När det var dags att skriva exjobb gick Robin Rushdi in på SGBC, Sweden Green Building Council, en medlemsorganisation för hållbart samhällsbyggande. Han copy-pastade e-postadresserna till samtliga medlemmar, mejlade dem och berättade vad han var intresserad av. Det ledde till tio-femton intervjuer och slutade med att han hamnade på fastighetsbolaget Hemsö där han skrev sitt exjobb. Det handlade om fastighetsägarnas möjligheter och restriktioner för att skapa social hållbarhet.

Det som jag försökte se i exjobbet var hur fastighetsägare, genom att egentligen nyttja sina fastigheter på andra sätt eller se de möjligheterna som finns, kan förändra saker. Jag kallar det för tidsvakanser och ytvakanser. Tidsvakanser är alltså tiderna då befintliga hyresgäster inte nyttjar sina lokaler och som kan samnyttjas av någon annan. Ytvakanser är takväggar, grönytor, hårdgjorda ytor, blå ytor som man skulle kunna förädla på olika sätt. Solpaneler, växtväggar, utegym, you name it. Och då ville jag se hur fastighetsägare skulle kunna jobba mot de här förädlingsmöjligheterna, den potentialen som finns, och få med det här mer cirkulärekonomiska sättet att se på det. Resurseffektivitet, hur ska vi nyttja den här resursen bättre?

Och restriktionerna är ju som vi vet, det kan vara detaljplaner, det kan vara hyresavtalen. Det kan vara momsproblematiken som har diskuterats väldigt flitigt här senaste åren och som Högsta förvaltningsdomstolen precis kommit med ett beslut om när det kommer till cowork. Det finns många sådana restriktioner som finns, men också då de möjligheterna som finns. Och det är ju det som jag jobbar med i dag egentligen.

Och var kom de här tankarna från från början? Min utgångspunkt har jag försökt att ifrågasätta eller fråga mig: Vad är det mest hållbara att göra? Och den mest hållbara byggnaden är ju den som aldrig har byggts. Genom att ha den utgångspunkten och inse att om vi bygger någonting nytt så innebär det massa avfall, föroreningar, utsläpp och andra konsekvenser på människor, djur och natur i när och fjärran. Så måste man ju ändå se om vi har lyckats göra det mesta av det som redan finns. Och det är ju det som vi har kommit fram till att vi inte gör.

Det är därför lokalfrågan är så brännande het just nu, både på grund av pandemin men också överlag. Jag satt på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin IVA tillsammans med bland annat Anna Denell, hållbarhetschef på Vasakronan, och Mattias Höijer på KTH. Där kom vi fram till att kontor nyttjades ungefär elva procent av tiden som de stod innan pandemin. Skolor nyttjades ungefär sexton procent av tiden som de står. Det innebär ju att vi har lokaler som står tomma nästan halva tiden egentligen, och då tänker jag bara på den vakna tiden.

Skulle vi kunna höja nyttjandegraden med säg fem eller tio eller femton procent? Nu har inte jag gjort de kalkylerna helt riktigt, men jag tror att vi faktiskt skulle kunna komma till ett läge där vi inte behöver bygga någonting alls. Och speciellt nu också när vi ifrågasätter var vi ska ha kontor och om vi ska bygga om kontor till bostad. För bostäder kommer vi att behöva, demografin förändras ju och befolkningstillväxten är där. Men jag tror absolut att vi behöver kolla in lite mer och se våra fastigheter i fastighetsbolagen och se vad vi kan göra med dem på ett bättre sätt.

Idén då att man inte behöver bygga mer utan snarare utnyttja de byggnader vi har redan på ett effektivare sätt. Är det din egen idé eller har du plockat upp den någon annanstans ifrån? Jag tror ju inte riktigt på ord som uppfinning, att man faktiskt kommer på någonting själv, utan det är ju innovation. Man använder den kunskapen man på något sätt har samlat in. Meningen att den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas har jag kopierat, den är ju inte min. Det är Jerker Nyblom, seniorrådgivare på Akademiska Hus, som lånade ut den till meg faktiskt. Jag frågade honom: "Du, jag måste använda det här. Kan jag få göra det?" Han sa: "Ja, kör." Så shoutout till Jerker Nyblom också.

Det var redan 2015 ungefär i konstellationen Forum för hållbara fastigheter i Stockholm som fastighetskontoret i Stockholms stad initierade. Så den idén och den utgångspunkten var jag ju väldigt mottaglig för också kan jag ju säga. Den meningen är väldigt mycket min utgångspunkt. Men när det kommer till hur vi ska kunna samnyttja och jobbet som åtminstone jag har försökt göra, både kanske som intraprenör om man kan kalla det för det och nu som entreprenör, det är ju ett jobb som jag praktiskt har gjort och som jag inte har sett så många andra göra. Så någonstans får man ju kanske ge lite credd till sig själv också.

Hur tror du att ett samhälle ser ut där man slutar bygga? Det är ju ett samhälle där vi också ser till att alla de arbetstillfällen som i sådana fall kanske riskerar att verka försvinna, tryggas upp på något sätt. Nu kommer vi upp i en ganska hög nivå, nästan politisk nivå. Det har ju diskuterats allt från automation till medborgarlön och allt sådant där. Hur vi ska göra det rent praktiskt, politiskt, strukturellt, det kanske inte jag är den bästa på att svara på. Jag har många idéer och många tankar, jag har skrivit en del om det också.

Men som vi pratade lite om här innan, hållbarhet är ju att se till alla de tre benen. Det är det som är hållbart: det ekonomiska, det sociala, det miljömässiga. Det måste alltid gå ihop. Om det inte gör det så är det inte hållbart, då måste man tänka om. Men i en värld där vi inte bygger så ser jag ändå en enorm möjlighet. För om vi ser till hur städer har byggts idag, de städerna vi lever i, de är väldigt funktionalistiska. Det kallas för att vi bor på en plats, arbetar på en annan plats, köper det vi behöver på en tredje plats, går i skolan på en fjärde plats, spenderar vår fritid på en femte plats. Det är väldigt uppdelat. Vi ska resa mellan alla de här platserna och vi har bilismen där eller kollektivtrafiken eller vad det nu kan vara.

Det vi ser nu med pandemin är ju att vi behöver inte jobba eller leva våra liv funktionalistiskt, utan multifunktionellt där vi egentligen kanske bor. I närområdet kan vi göra mycket, mycket mer. Paris pratar om femtonminutersstaden, vissa pratar om tiominutersstaden. Med initiativet Street Moves som ArkDes initierade bygger de små moduler som man ska kunna ha i olika gångstråk och sådant där, där man ska kunna sitta och kunna spela basket. De pratar om enminutsstaden. Man ska kunna göra det mesta i ens vardagsliv i närheten och det har vi ju ett gammalt stadsplaneringskoncept för i Sverige: ABC-staden.

I den staden kommer vi att inse att vi inte behöver nyttja fastigheterna bara vissa tider på dygnet och kanske inte heller att alla använder fastigheterna samtidigt. Utan vi kan nyttja dem när vi behöver dem i närheten. Och då tror jag att vi kommer att se att vi har ett överflöd av kvadratmeter som vi inte vet vad vi ska göra av. De kan vi bygga om till att bli de funktionerna som vi faktiskt behöver.

Rent konkret tror du att det kommer att bli en tätare stad vi ser? Vi tar en promenad härifrån där vi sitter på Södermalm och så går vi till Centralstationen. Hur kommer vi att känna igen oss och hur kommer vi inte känna igen oss om 20 år, om vi säger att alla i Sverige som har någonting att säga till om plötsligt gör precis som du vill från och med nu? Stockholm är ju väldigt speciellt. Det hade varit intressant att ta den rundan också i andra städer och se hur det skulle se ut. Men här i centrala delen av Stockholm har vi ju ganska många av de funktionerna som man kanske behöver. Man kan bo här, man kan jobba här, man kan handla här. Allt finns egentligen på ett multifunktionellt sätt. Och det här är ju ganska gamla delar av staden som har funnits sedan innan bilismen. Egentligen borde man kanske kolla på de delarna där bilismen gjorde sitt intåg eller som har varit på något sätt beroende av bilism eller kollektivtrafik.

Men som svar ändå, jag tror att vi kommer se ett helt annat mer lokalsamhälle. Och det jag menar med lokalsamhälle då i den här delen av stan, det är det cirkulära. Att vi jobbar med resurserna på ett mer cirkulärt sätt. Vi kommer nog se en återkomst av charkuterier, järnhandel, textilhandel, makerspace, showrooms och upphämtningsställen för e-handel. Jag tror att vi kommer jobba mycket med cirkulär ekonomi och den cirkulära återbruks- och återvinningsbranschen. För det är ju vilka verksamheter som kommer ta form som också kommer avgöra hur vi lever våra liv. Men som sagt, det är ju Stockholmsexemplet i sådana fall.

Nu pratar jag om ABCDE-staden istället för ABC-staden. ABC står väl för Arbete, Bostad, Centrum om jag inte minns fel. Precis. Och då har du E:et som är ekosystem och D:et som är digitalisering. Digitalisering, precis. Ja, i den artikeln som jag skrev hos Fastighetsnytt, som blev väldigt uppmärksammad får man säga. Ja, jättekul. Alexandra Hagen gjorde ju en spinoff på den artikeln och la till ett F som står för form och beskrev arkitektens roll i det med att få in formen.

ABCDEF-staden blir lite som en vision nästan, som jag tror ändå är ganska realistisk. Vi kommer nog gå mot att framtiden blir så att vi kommer kunna jobba, bo och tillgodose våra vardagsbehov i vårt närområde. Och det har ju digitaliseringen möjliggjort. Men också ekosystemet är ju någonting som begränsar oss till att vi faktiskt behöver leva så här. Vi kan inte längre leva i den här funktionalistiska staden där allt ska vara uppdelat, där vi nyttjar fastigheter bara vissa tider på dygnet och då ska alla nyttja det samtidigt så att vi sitter samtidigt i trafikstockningarna och dimensionerar allt så mycket större än vad som egentligen behövs. Det är det jag menar med att vi nog har för många kvadratmeter om vi lär oss att nyttja det vi har på ett multifunktionellt sätt istället för funktionalistiskt.

Du sa att du har ett dolt exempel med Södermalm att gå härifrån då ganska centrala Södermalm och gå ner till Centralen. För de här städerna är redan då byggda på ett sätt som när man har allting inom räckhåll i stort sett. Om man tar din gamla uppväxtort Hässelby Villastad, hur skulle ett sådant samhälle se ut om 20 år om du fick de här helt obegränsade maktbefogenheterna att göra precis vad du vill? Många av förorterna har ju kallats för sovstäder av en anledning. Tanken var att du skulle sova där, du ska inte göra så mycket annat där. Sen har vi också sett genom åren det här områdena har byggts på olika sätt och inkluderat olika saker. Miljonprogrammen, som man annars kanske ser som någonting negativt, har ju faktiskt ganska positiva inslag också med grönytor, lekplatser och kvarterslokaler. Det finns en flexibilitet och en tanke om att framtiden är någonting som man inte kan fastställa i dag, utan det måste finnas flexibilitet helt enkelt. Och det tycker jag ändå att man någonstans byggde in eller tänkte på tidigare.

Våra miljonprogramsområden har ju möjlighet att bli mer multifunktionella. Det skulle kunna gå. Och nu med pandemin och att vi faktiskt jobbar mer hemifrån så ser jag den möjligheten. Det är faktiskt någonting som vi på Vacanza håller på med. Plattformen som jag driver just nu, vacanza.se, har visionen att främja en hållbar stadsutveckling där vi möter människors lokalbehov utan att behöva bygga nytt. Och det gör vi genom att underlätta för samnyttjande på olika sätt, alltså resurseffektivt nyttjande av lokaler.

Som svar på frågan om att ha de här obegränsade befogenheterna och se till våra bostadsområden, så håller vi just nu på med att etablera jobb- och föreningshubbar ute i bostadsområdena för att fånga upp alla de som vill jobba hemifrån men kanske inte vill jobba hemma. De kan sitta i ett grannskap, man kan kalla det för grannskapskontor eller grannskapscentral, kvarterslokal. Man ska helt enkelt kunna göra alla de här multifunktionella delarna i sitt bostadsområde. Är du student eller studerande ungdom ska du kunna få studiero istället för att sitta trångbott hemma. Och på kvällar och helger ska det vara föreningsaktiviteter och fritidsaktiviteter för att helt enkelt ha liv och rörelse över dygnets vakna timmar i någonting som tidigare har varit sovstäder.

Vi måste börja tala klart om Vacanza. Det är ditt startup som du har grundat. Ja, precis. Och det är ett företag skulle man kunna säga va? Ja, det är det. Det är ett AB. Jag startade det här AB:t 2019 och sökte Vinnova-pengar i en utlysning som heter Innovativa Startups. Jag fick det faktiskt den hösten och har hållit på att utveckla plattformen parallellt med när jag var hållbarhetschef på Uppsala kommuns industrihus. Och så slog pandemin till under förra året, 2020. I maj förra året så avslutade jag min tjänst som hållbarhetschef för att satsa på Vacanza.

Hur går det? Det gick förvånansvärt bra i höstas. Sen kom restriktionerna, och att samnyttja lokaler är ju lite särskilt känsligt när det kommer till restriktioner.

Nu trycker vi ihop oss allihopa. Ja exakt, det passar ju inte. Så sen blev det liksom ett förändrat läge också. Jag startade ju plattformen i ett läge där det kanske var mer hyresvärdens marknad, nu är det hyresgästens marknad och det är mycket ruljangs med lokaler. Då kanske man inte är lika intresserad av att just samnyttja lokaler, utan kanske hitta den rätta lokalen istället. Så vi hamnade lite off under vintervåren. Men under den här tiden då så bestämde jag mich också för att satsa lite extra på de här jobb- och föreningshubbarna ute i bostadsområdena. Och det har vi faktiskt fått vår första pilot med tillsammans med Stockholmshem. Det var det jag kom ifrån faktiskt i dag. Jag var borta i Solberga, deras testbäddsområde Gröna Solberga, där de har mycket av den här ambitionen. Hur ska vi göra bostadsområdet till en plats där man kan leva hållbart?

Jo, du har berättat om två delar om Vacanza. Vad gör ni mer? Jag har ju nämnt våra jobb- och föreningshubbar ute i bostadsområdet, och det är någonting som vi har satsat på nu under våren på grund av restriktioner och sådant där. Men Vacanza började ju som en tanke om att hjälpa befintliga hyresgäster hos fastighetsägare att börja samnyttja sina lokaler med andra potentiella hyresgäster. I början var det mycket föreningsliv, kulturliv och civilsamhälle som skulle kunna hyra in sig på kvällar och helger, för det är ju oftast då lokaler står tomma.

Nu under pandemin tänker vi mycket bredare. Vi ser att många olika organisationer och företag skulle kunna samnyttja sina lokaler både över tid men också samtidigt. Och det kallar vi för Vacanza Bas. Det är egentligen Airbnb-modellen: man går in på vacanza.se, lägger ut sin lokal när den står tom och så hittar vi en potentiell hyresgäst som vill samnyttja den lokalen. Och behöver man hjälp med samnyttjandet så har vi Vacanza Mer. Då hjälper vi till med avtalsfrågor, momsfrågor, betalning, bokningssystem, administration och all den hantering som kanske behöver komma till för att samnyttjandet ska vara så friktionsfritt som möjligt. Så det är Vacanza Bas, Mer och Mest i ett nötskal.

Finns det någon förebild, exempelvis internationellt, där man har lyckats skapa den här multifunktionella levande staden? Man skulle ju kunna kolla på egentligen alla städer som är äldre än bilismens intåg. För de är ju, som du nämnde, byggda så att allt var inom räckhåll eftersom du inte kunde röra dig utåt hur som helst från staden. Allt behövde vara inom räckhåll för gång och kanske cykelavstånd. Det finns ju exempel i dag med städer som försöker anamma det tänket mer än vad man har gjort innan och bryta nackdelarna med bilismens intåg. Paris är ett sådant exempel, de driver ju väldigt starkt för det här med femtonminutersstaden. Du ska hitta allt du behöver inom femton minuter från där du bor eller där du hänger.

Sen när det kommer till nya stadsdelar eller nya städer som bygger mer på den här principen, det har jag lite dålig koll på. Det skulle ju i sådana fall vara typ Masdar City tror jag att den heter, en väldigt lokal stad som ska vara självförsörjande och allt sådant där. Men annars så handlar det om att se över de städerna vi har och jobba mot det här på något sätt.

Hur bor du själv? Jag bodde länge i en studentkorridor, och att bo co-live är ju väldigt lärorikt. Man lär sig mycket om andra människor och hur det är att leva med andra. Det rekommenderar jag nästan alla att göra. Man får en väldigt stor respekt för andra och blir bättre på att visa att man förtjänar respekt själv också. Det är ju någonting som trendar väldigt mycket nu med co-live, vilket jag tycker är bra utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Men jag bor just nu i en bostadsrätt i Uppsala. Som sagt, jag är ju från Stockholm, men jag flyttade till Uppsala direkt efter gymnasiet och har fastnat där på ett bra sätt. Älskar stan, man kan cykla överallt, den är gemytlig, ån som man kan hänga vid och det är väldigt nära till allt. Det är ju lite redan femtonminutersstaden tycker jag. Och behöver jag åka ner till Stockholm, ja men det är liksom en tågfärd ner. Uppsala är nästan som en förort till Stockholm med tanke på avståndet rent pendelmässigt. Så ja, jag bor i Uppsala.

Robin Rushdi, tusen tack för att du kom hit. Tack så jättemycket.

Du har lyssnat på Fastighetsprofilerna, en podd från Tessin. Hos Tessin kan du investera direkt i säkerställda lån till byggprojekt och få en bra avkastning. Gå in på Tessin punkt se och registrera dig till nyhetsbrevet, så får du en uppdatering varje gång det finns ett nytt projekt att investera i. Och tycker du att den här podden är bra så prenumerera gärna på Fastighetsprofilerna. Det är både bättre för oss och enklare för dig. Passa gärna på att ge oss fem lysande stjärnor om du vill, det hjälper oss mycket. Jag heter Erik Wahlin. Stort tack för att du lyssnade!