Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Det här är Fastighetsprofilerna, en podd där vi träffar investerare, entreprenörer och visionärer i den svenska fastighetsbranschen. Programmet ges ut av Tessin i samarbete med oss på Ekonomipodden Kapitalet. Jag heter Erik Wahlin.

När det gäller landskapsbyggen så har vi liksom en väldigt enkel affärsidé. Vi ska bygga hyresrätter som folk har råd att bo i, i tillväxtkommuner utanför de stora städerna. Så det är en ganska tydlig idé. Vi ska inte bygga liksom dyrt någon annanstans, det är helt...

Veckans gäst behöver nog ingen närmare presentation. Sven Otto Littorin är en välkänd moderat svensk politiker och tidigare arbetsmarknadsminister. Att han, sedan han lämnade politiken under turbulenta former år 2010, startat inte mindre än två fastighetsbolag – ja, det kanske färre känner till. Det första samhällsbyggnadsbolaget, ja, det blev ganska kortlivat. Men det andra, Landskapsbyggen, det lever i allra högsta grad. I december är det inflyttning i de första modulbyggda lägenheterna i Bureå, strax utanför Skellefteå i bomande Västerbotten.

Sven Otto Littorin växte upp på Lindevads säteri, en stor gård utanför Skänninge i Östergötland. Och på sätt och vis fick han sin första smak av fastighetsbranschen redan då.

Alltså det är väl som på alla sådana här gårdar att det är ju fastigheter som måste tas om hand och som en del måste hyras ut och en del ska renoveras och annat. Så att det är ju en småföretagarverksamhet att driva en gård. Och så det fanns en del sådant, men inte jättemycket. Alltså det är inte som de här jättestora slotten som har liksom fyrtio torp. Så stort var det inte.

Fanns det någonting i din uppväxt eller barndom som gjorde dig intresserad av fastigheter? Eller har det kommit på senare år?

Ja, alltså det är nog en kombination tror jag. När man är uppvuxen på landet på det där sättet så finns det någonstans någon slags företagarådra i en. Alltså man måste ju liksom överleva och hitta olika projekt och sådär. Det i kombination med att man ser olika typer av samhällsproblem som finns och börjar fundera över hur sjutton ska man kunna lösa dem. Och den här bristen på bostäder som folk har råd att bo i utanför storstäderna, det tycker jag är ett samhällsproblem.

Och det blir ju väldigt uppenbart nu med de här jätteinvesteringarna i Norrland. Det ska flytta upp, man räknar med hundra tusen personer till Norrbotten och Västerbotten de kommande decennierna. Och det bor då femhundratrettiotusen där nu. Så det är en enorm utmaning att se till att de här investeringarna inte bara blir investeringar i nya fabriker, utan att de som ska jobba i de här fabrikerna har någonstans att bo också. Och då duger det liksom inte att bygga bostadsrätter i Stockholm City. Det är inte svaret.

Berätta kort hur ditt liv har sett ut från det att du lämnade gården i Östergötland till att du sitter här idag.

Ja du, det är väl så att man är knappt anställningsbar va. När man tittar på CV:t så spretar det rätt rejält. Men det är också en fördel kan jag tänka därför att jag har fått rätt many erfarenheter från olika delar. Så att från Mjölby eller Skänninge då via lumpen i Linköping, och sen så pluggade jag i Lund. Kom upp och jobbade hos Bosse Lundgren på Finansdepartementet när han var skatteminister. Jobbade sen på Kreab, en PR firma i Stockholm. Över i USA några år.

Tillbaka, startade företag med brorsan nittiosju. Vi hade ett, vi brukar kalla det för ett riskkapitalbolag utan kapital. Det var bara risk. Och det war jätteroligt i två, tre år. Och sen kom den här IT kraschen 2000. Vi hade inte jobbat så mycket med IT, men det spelade ingen roll för att allt riskkapital i tidiga skeden bara försvann över natten. Så då fick vi sadla om och göra more konsultarbete.

Sen 2002 ringde Bosse och undrade om jag ville bli partisekreterare och då blev jag det.

När han var partiledare för Moderaterna?

Ja precis, när Moderaterna då hade förlorat valet 2002. Och då började jag fundera såhär att det är väl en kombination av lite värnplikt, när rörelsen kallar va. Och lite jävlar anamma också. Såhär illa kan det inte gå. Då måste man göra vad man kan. Och Anders Borg började samtidigt som jag. Så att det var väldigt roligt. Och sen när Bosse fick ju då inte förlängt, utan det blev Reinfeldt som blev partiledare sedan året efter. Men han behöll mig och Anders. Och sen jobbade vi med det då i fyra år. Nog den mest intensiva perioden i livet.

Jag har besökt tror jag samtliga Sveriges kommuner, bott på i princip samtliga stadshotell. Och därmed också träffat väldigt mycket kommunpolitiker, för det är ju det man gör. Träffar kommunpolitiker och träffar aktiva runt om i landet. Och det är en fördel nu därför att i rätt many kommuner är det samma personer såhär liksom 20 år senare. Om inte annat så sitter de i kulisserna.

Ja, de finns med.

Ja, det kan vara nästa generation som har kommit till och sådär, men det är ändå folk man har träffat.

Sven Otto Littorin blev i oktober 2006 utsedd till arbetsmarknadsminister i regeringen Reinfeldt och snart också chef för det nyinrättade arbetsmarknadsdepartementet. Han var en tung politiker i regeringen och blev också en av de mer välkända ministrarna. Efter fyra år, mitt under Almedalsveckan 2010, lämnade han regeringen med omedelbar verkan efter några turbulenta dagar i medierna.

Under hösten som följde så ringde han upp Nationalekonomiska institutionen i Lund och frågade om han kunde få ta de sista resttentorna i statistik. Och på så vis så fick han sin ekonomexamen 20 år efter att han lämnat studentlivet i Lund. Sven Otto Littorin var på Stanford universitet ett tag. Han var i London och han arbetade med arbetsmarknadsreformer i Saudiarabien under tre och ett halvt år. Sakta men säkert så byggde han upp en ny karriär efter åren i regeringen.

Ja, alltså det är väl så att man får ju välja hur man hanterar en sådan där tumult. Antingen så blir man bitter och sur eller så. Eller också så gör man som Håkan Juholt va. Liksom glad i hågen ger sig ut och fixar sig en ny karriär. Och jag tycker att det är en bra idé. Alltså deppa ihop är inte riktigt min grej, utan då får man se vad kan man göra då? Vad kan man göra nu?

Och det blev ju så när den här pandemin drog iväg att vi flyttade hem lite tidigare än vi hade tänkt. Men jag kan säga att när det är sextio värmegrader och alldeles vidrigt så var det rätt skönt att komma hem till svensk höst och sådär. Så för ett år sedan kom vi hem. Och då hade jag ett antal engagemang, ett antal företag som man var delägare i. Och dessutom blev det då läge att Johan och jag gjorde slag i saken när det gäller Landskapsbyggen. Så att vi började förra hösten.

Dinas första steg som företagare i fastighetsbranschen tog du dock innan ditt nuvarande engagemang.

Ja, vi drog igång ett företag som heter Serio. Och det var en bra erfarenhet för det gick inte riktigt som vi hade tänkt. Och det lär man sig också någonting på. Och ett par saker som man kan lära sig av det tycker jag var för det första att ha ett mycket tydligare fokus och vara mycket mer försiktig på ett sätt. Och hitta rätt folk att jobba med. Ungefär så.

What gjorde Serio?

Ja alltså vår grundidé war att titta på hur man skulle kunna hjälpa kommunerna med både en del av hanteringen med flyktingströmmarna som var, och då inte driva flyktingförläggning, det intresserar jag mig inte for, utan framför allt med bostadssituationen runt det. Och en del andra liknande samhällsbyggen. Det finns ju stora behov av LSS lägenheter. Det finns stora behov av olika typer av sociala boenden och annat. Och det höll vi på att jobba med.

Det som war en viktig lärdom också, det är ju att det här är otroligt kapitaltunga verksamheter. Och att hitta en bra modell för att klara sin kapitalförsörjning långsiktigt, det är också väldigt viktigt.

Att du behöver mycket kapital innan pengarna kommer in?

Ja, så är det ju. Alltså för att pengarna måste upp på bordet. Och sen kan man få sin bankkreditiv och annat som man behöver såsmåningom. Men pengarna måste liksom fram först.

Vad skulle du gjort annorlunda om du hade tagit samma affärsidé och kört idag?

Betydligt smalare skulle jag säga, mycket mer fokuserat. Och sen är det ju inte, och det är väl en av lärdomarna för egen del. För när det gäller Landskapsbyggen så har vi liksom en väldigt enkel affärsidé. Vi ska bygga hyresrätter som folk har råd att bo i, i tillväxtkommuner utanför de stora städerna. Och det, så det är een ganska tydlig idé. Vi ska inte bygga liksom dyrt någon annanstans. Det är fel.

Det låter ändå som att de inte är helt olika varandra, de här två idéerna.

Ja, det finns det möjligen just att ha fokus på vad kommunerna behöver tror jag är viktigt. Det är ju också en lärdom att många av de här väldigt stora drakarna, de har ju sina färdiga mallar vad det är de vill ha. Så att de reser ut i de här mindre kommunerna och sen säger de att vi vill ha den marken och så vill vi bygga det här på den marken. Och vill ni inte det så är vi inte intresserade och så åker de.

Och det är klart att många av de här mindre kommunerna tycker det är ohyggligt jobbigt därför att de kanske inte behöver precis det som Peab vill bygga, utan de behöver någonting annat. De behöver en blandning. De kanske behöver tjugofem hyresrätter och så behöver de några LSS lägenheter och så kanske de behöver en skola eller vad det nu är de behöver. Och den flexibiliteten kanske de här stora drakarna inte riktigt har. Och det kanske vi kan ha på ett bättre sätt. Eller inte bara kanske, det har vi på ett bättre sätt.

Man ser ganska ofta att stora och små fastighetsbolag och byggbolag har politiker i styrelsen. Ofta tunga politiker också som du. Vad beror det på?

Jag tycker att det är ganska naturligt. Därför att egentligen, vad du behöver för att bygga, det är ju dels att förstå liksom den som bestämmer. Och i det här fallet är det ju kommunerna som oftast sitter på marken och de sitter på hela beslutskedjan. Så att att förstå hur de tänker och förstå vilka behov de har och kunna lista ut så att säga hur den politiska beslutsprocessen funkar är viktigt. Sen behöver du naturligtvis kunna bygga tryggt, säkert, bra och på tid och budget. Och så måste du ha tillgång till kapital. Det är ju egentligen de tre byggstenar som behövs för att kunna komma igång. Så det är inte så konstigt tycker jag.

Du sa ju det att du har besökt i stort sett alla svenska kommuner och bott på alla stadshotell.

Ja.

Det måste vara en enorm fördel.

Jo, men det är det tror jag. Och sen är det, man märker ju det när man kommer upp till Norrbotten och när man är i Skåne till exempel, att det är ju en fördel att inte vara stockholmare. Alltså, det låter kanske knäppt eller elakt eller så, men det finns ju en misstro att man kommer som någon slags potentat neddimpande och bara säger hur det ska vara. Och jag är ju ändå lantis. Alltså, jag är ju det.

Brer du på östgötskan lite mer då?

Nej, det behöver jag inte. Hör du du, behöver jag inte. Nej, men alltså det behöver man inte. Men det handlar kanske snarare om ett sätt hur man interagerar med folk. Att man liksom inte kommer med ett färdigt koncept som man ska trycka ner i käften på dem, utan här handlar om att vi vill ju... Det är nästan som att komma som en läkare och fråga: Hur mår du? Vad kan vi göra för dig? Ungefär lite så va. Alltså att försöka hjälpa till att lösa det samhällsproblem som finns lokalt. Sen kan vi inte göra allt, men vi kan möjligen se till att hjälpa till och se till att det finns bostäder. Und det är just nu en jätteviktig utmaning.

Landskapsbyggen, vad gör ni? Du är ordförande ska vi säga.

Jag är ordförande. Investerare. Ja, yes. Grundare. Ja, så är det. Vi är tre delägare, jät enkelt. Och det är Johan Blumenthal som är vd, Eptisem Karlsson som är vår ekonomichef och så är det jag. Så that's it. Det är liksom inte mer än så.

Ovisst drog som sagt igång i höstas och vi tänkte att vi gör såhär, att vi börjar med att provtrycka efterfrågan. Alltså finns det ett behov av det vi skulle vilja göra? Så att vi hörde av oss till Skellefteå av naturliga skäl med tanke på de jätteinvesteringar som pågår där uppe. Och vi vet att den här kommunen behöver minst tre tusen lägenheter på några år.

Du säger det som att det är helt självklart och att det är just Skellefteå, men det finns väl flera kommuner i Norrbotten som behöver...

Ja, det gör det ju. Alltså, det finns ju väldigt många som behöver bygga. Men vi tyckte ändå att vi ska provtrycka Skellefteå för att det war precis då man hade fattat de första besluten med Northvolt och kommit igång där uppe. Och vi åkte upp, om jag minns det rätt, sjuttonde oktober förra året. Och då hade vi full uppställning. Det var kommunalråd, kommundirektör, näringslivschef, plan och bygglovschef, bygglovshandläggare, hela millevittan. Och fick jättebra kontakt.

Vi hade inte ens bildat företaget. Vi hade knappt en presentation och definitivt inga visitkort och sådär. Men vi beskrev vad vi skulle vilja göra och fick väldigt bra respons på det. Så att vi fick så småningom markanvisning i Bure, som det heter, Bureå. Det är alltså en tio, tolv minuter söder om Skellefteå utmed E4an. Och satte då spaden i backen 14 juni och i december, mitten på december i år flyttade de första hyresgästerna in. Så det är ju fjorton månader från första möte till hyresgäster in. Och det måste jag, det tror jag är, ja inte rekord kanske, men det är väldigt snabbt. Det får man nog säga.

Iag har inte hört talas om något liknande men...

Nej, det fanns ju en detaljplan, men det var ju inte ens avstyckat. Men vi hanterar det väldigt bra tillsammans med kommunen. Det har varit lätt att få kontakt, det har varit lätt å samarbeta. Sen har det ju varit massor med problem utmed vägen som det alltid blir, någonting som inte funkar som man har tänkt sig och sådär. Men allting går ju att lösa.

Men hur löser ni... Alltså en sak är att få husen på plats, men hela infrastrukturen med el, avlopp och vatten?

Ja men det fanns. Det ligger ju inte ute på landet, utan det här var ju en detaljplan och ett område med grannar runt omkring. Så att anslutningspunkter fanns. Men det som vi fick lite hicka över, det var ju, det är sådana här praktiska problem. Tomten var ju som sagt inte avstyckad. Och mitt när vi höll på med det där då så skulle vi då kontakta Lantmäteriet och Lantmäteriet säger att ja, normal handläggningstid för sådana här ärenden är mellan åtta och tio månader. Då var vi i full produktion med elementen, alltså själva huskroppsbitarna i Lettland. Och innan dess att tomten är avstyckad så finns det ingenting som banken kan bevilja sitt kreditiv på och betala ut pengarna på. Så då var det lite svettigt. Men vi lyckades få ner det där till under tre veckor.

Nu är det nog många som lyssnar som undrar hur gör man då?

Nej, jag tror att det är en kombination. Just i det här fallet så har vi haft väldigt stor hjälp av kommunen som har varit otroligt hjälpsamma och naturligtvis Northvolt också. För att det ligger i deras enorma intresse. Många är nu 60 i veckan som flyttar eller vill flytta upp så att de har ju ett skrik efter lägenheter. Så att det här drog alla åt samma håll samtidigt. Och det, så det var ju otroligt bra.

Och jag tror att där kan man möjligen ha nytta av gamla politiker som vet när man ska ringa vem och kanske som är orädda för att ringa. För att hur det än är, här handlar det bara om att försöka se till att de som fattar beslut fattar beslut på bästa och kortast möjliga tid. Och det kan man naturligtvis hjälpa till med att få det på plats.

How många flyttar in i december?

Första lägenheterna är tjugofek. Så tjugofek lägenheter på den första tomten och sen så kommer det ytterligare på tomt två. Så det är två tomter där uppe. Så det blir totalt sett kommer det bli när det är klart femtiofyra och förhoppningsvis fyra till, så femtioåtta totalt sett.

Och vad händer nu då?

Ja, nu ska vi fortsätta. Så att nu har vi... det roliga var ju att den fjortonde juni då när det här första spadtaget togs – jag kan säga att vi hade inte gjort en stor PR aktivitet av det, men det blev ruskigt bra. Vi hade bjudit in lite folk för att vara med och sådär. Och de som kom, det var liksom ett kommunalråd och så var det folk ifrån kommunen och sen var det byalagets ordförande, det var den lokala prästen och så var det lokaltidningen. Det kan ju inte vara bättre va. Och vi fick en jättefin liten artikel.

Uppenbarligen så läser även andra kommuner lokaltidningarna runt Skellefteå for att tre kommuner ringde veckan efter och ville att vi skulle komma och titta på saker. Så att vi har en bruttolista på ett rätt stort antal kommuner som vi har besökt och som vill att vi ska besöka dem för att titta på just den här typen av lite halvstor... Alltså, det här är ju inte något jätteprojekt. Vi är inte SBB eller JM eller någon Peab eller någon annan, utan wir är ju en liten aktör, men vi är större oftast än den lokale småföretagaren.

Och så vi var ju iväg i somras. Vi var i en kommun där två kommunalråd avbröt sin semester för att visa oss den mark som finns tillgänglig. Det är en jättespännande kommun som växer.

Men vad räknar du med för takt i nya projekt framöver?

Ja du, det är ju kapitalet som sätter begränsningen skulle jag säga. För att produktionen klarar vi av och vi klarar av att göra det vi ska. Så att vår målsättning är att bygga tusen lägenheter på fem år. Och det är en rätt aggressiv målsättning när man är alldeles nystartad. Men vi tror ändå att vi ska kunna klara av det. Därför att det som också naturligtvis har hänt under sommaren här det är att, om jag uttrycker mig såhär, det finns ju ingen stor brist på kapital. Så att det är ju folk som har hört att vi håller på, att vi levererar, att folk kommer att flytta in i december. Och det gör att en och annan har hört av sig också. Och det är ju skojigt.

Men där försöker vi nog ha lite is i magen och ta det lite lugnt och inte hoppa i fel säck, om jag uttrycker mig så. Utan lugnt och fint jobbar vi fram våra förslag och våra projekt och sen kommer vi hitta finansiering till dem.

Om man går in på er hemsida, landskapsbyggen.se, så finns det en flik där det står investerare. Då blir man ju nyfiken och tänkte just att kanske det är så att man kan investerar i bolaget eller att det fanns aktier eller så. Men det är kanske för framtida bygg?

Ja, alltså det handlar mer om de som kanske är intresserade av att vara med och finansiera enskilda projekt. Så det är lite större saker. Och vi har inte tänkt att gå på börsen eller göra några stora liksom externa kapitalrundor. Jag tror inte det, för det första är det alldeles för tidigt. Och för det andra så tror jag att man ska vara lite försiktig med det. Det är ju ändå risker detta. Så att jag tänker inte att man ska ha eine massa småsparare som liksom riskerar pensionen, för så ska man inte ha det.

Utan vi ska jobba med institutionellt kapital som förstår, som kan liksom addera värde till oss också va. Som förstår den här typen av processer och som vi gärna kan hitta ett längre samarbete med för en slags, vad ska jag säga, en industriell process också i den delen. Det hade varit bra. Vi är bra på att bygga fort och vi är bra på att hantera kommunerna och hantera beslutsprocesser. Så kan vi ha den pusselbiten också, så det är viktigt.

Ändå, om vi säger att Erik Selin eller någon liknande stor fastighetsinvesterare kommer och säger att jag skulle gärna vilja vara med. Det här låter spännande. Är dörren stängd eller öppen då?

Nej, vi pratar väl med alla. Det viktiga är ju att det är såhär: Johan och jag är det som drog igång detta. Vi har roligt när vi håller på. Vi tycker om detta. Vi tycker om att åka runt i kommunerna och prata med folk, titta på mark. Jag som har hållit på med politik så länge – nu är det dock elva år sedan – men det finns ju något abstrakt i det som är otroligt skönt när det är över. Att liksom slippa, istället gå och peka. Jag kan ju peka på de här tjugofek lägenheterna som nu står där ute utanför Skellefteå och säga att de här har jag sett till att de är här, varit med och sett till i alla fall. Alltså byggt dem fysiskt, men jag har ändå sett till att de är där. Och det finns en slags... det är en rätt skön känsla.

Och jag tror att vill vi jobba med folk så ska det vara folk som vi faktiskt trivs med och som delar vårt sätt att arbetat och som man kan ha roligt ihop med, inte bara i ett projekt utan fler.

Hur gick det till att skapa en infrastruktur för att producera modulerna i Lettland?

Ja alltså Johan har ju byggföretag och har jobbat med just det här företaget i fem år. Känner dem, vet att de fungerar. Han har varit runt och tittat på tjugofem leverantörer av olika typer av sådana här huselement. Och har som sagt jobbat med dem länge så att det finns en väldigt bra relation med dem och det känns tryggt.

Johan har en bakgrund, han började som snickarlärling direkt efter gymnasiet och sen har han jobbat i byggindustrin hela sitt liv. Hela vägen upp, och war vice vd på ett sörmländskt byggföretag som byggde en jäkla massa lägenheter runtomkring Sörmland. Hoppade av för att starta eget. Och sen, ja, så tyckte han väl någonstans – det kan Johan själv säkert svara på själv – men att bara bygga åt andra är inte så kul. Det kan ju vara roligt att bygga åt sig själv också. Så att det var en perfekt match. Han kan det där.

Fanns det färdiga moduler som ni utnyttjade, eller har ni skapat era egna?

Nej, det är våra egna. Så att det är liksom en beställningsvara om man säger. Men jag har faktiskt inte... det är mest på grund av covid här, men jag har inte varit i fabriken. Men jag ska åka dit, men jag har gesehen filmerna och det är ju rätt häftigt att se. Alltså en del ryggar ju när man säger moduler för man tänker containrar. Det här är ju allt annat än containrar. Att bygga modulärt är ju ett sätt, det är ju eine produktionsmetod. Kvalitet, utseende, hur det... liksom vad man har i och sådr, det bestämmer man ju själv.

Och lite grann är det som... alltså det gamla sättet att bygga, det är uppskattningsvis som att du skulle bygga en bil genom att lägga ut alla fyrtiotusen bildelar på ett gärde och sen springa och hämta en del i taget. Det är inte särskilt effektivt. Så att bygga på det här sättet gör ju att du kapar en massa tid utan att tumma på kvaliteten. Så att när de här kom nu för, ja, någon månad sedan eller så, så kom alltså tjugofek lägenheter. Och sen så ställdes de på plats och monterades ihop. Det tog tre dagar. Sen var ju lägenheterna så att du kunde gå in i dem. Där finns allting. Badrummen är helkaklade, ugnen är installerad och det som behövs är en elektriker i sex timmar och en rörmokare kanske i åtta för att koppla ihop alla lägenheterna en och en. Och sen så sätts det på panel, takstol och det görs markarbeten och lite sånt där. Så att det är ju en fascinerande process och det kommer bli riktigt fint. Det är inte hjärtvingårdsklass, bra eller dåligt. Det är inte lyxbostäder, men det är fin finish. Det är parkettgolv, det är liksom fint. Helt okej och väsentligt mycket bättre än att bo på en tältanläggning som ju är alternativet för dem som nu ska flytta upp och jobba.

Hur lång tid tog det att hyra ut de här?

Alla var... jag ska säga att alla var uthyrda innan vi ens hade bygglov. Alltså det sa svopp och det säger någonting om efterfrågan där uppe. Och jag kan säga att efterfrågan är det minsta problemet. Det är bara att bygga. Men jag tror dessutom är det ju så att det finns ju en del stora aktörer nu som har fått markanvisning i många av Norrlandskommunerna som liksom ligger på produktionstider som innebär att de börjar nästa höst att bygga. Och så blir det klart 2023 va. Ja, that's it, not good enough. Därför att de här behöver lägenheter nu. Så att där tror vi att vi har en enorm fördel att vi faktiskt kan på riktigt säga att vi kan producera på väldigt, väldigt kort tid och få upp någonting som är jätte... alltså som är fint och fungerar och där folk kommer att trivas att bo i.

Den här flaskhalsen med bostäder i Norrland, hur allvarlig är den? Du har ju andra engagemang i Norrland, ett gruvbolag, Beowulf.

Ja, jag är ordförande för Beowulf Mining som söker gruvkoncession i Jokkmokk för Kallak, som är Sveriges största icke brutna järnfyndighet. Och det är klart att där, om den koncessionen blir av, så är det ungefär femhundra jobb i Jokkmokk och det finns ju inga bostäder. Så hur den problematiken ska lösas... det blir inte lätt alltså. Därför att de som ska jobba – det här är ju permanenta jobb – så de som ska jobba i den här gruvan och runt omkring måste ju ha någonstans att bo. Så att det handlar inte om att du behöver ett antal lägenheter för att liksom öppna gruvan och sen kommer folk att flytta därifrån, utan det här är liksom permanenta jobb.

Och så ser det ut va. Du har över tusen miljarder i planerade investeringar i Norrbotten och Västerbotten de kommande decennierna. LKAB, Hybrit, H2 Green, Northvolt, Norrbotniabanan och ner till Komatsu som är en miljard. Så att det är ju enorma summor. Och ska det här omsättas i sextiotusen nya permanenta jobb som är tanken, så blir ju frågan var de ska bo någonstans.

Jag var uppe i Skellefteå för ett par veckor sedan och vi tittade på vad som fanns ledigt, alltså hotellrum. Mellan Umeå och Piteå fanns det ett hotellrum i Burträsk och det war ett vandrarhemsrum för två och fem. För att alla de andra är uthyrda till de som nu håller på och jobbar runt omkring här. Så att det här är ju eine kris som vi bara har sett början på. Sen så behövs ju allting annat runt omkring dessutom. Det här är ju som Sim City på riktigt. Det är den största... jag tror det var Anders Sundström som sa att det här är det största som har hänt sedan industrialiseringen. Det ligger mycket i det faktiskt.

Det här låter ju som ett drömläge om du är ett fastighetsbolag. Samtidigt så beskriver du att de är sega, att det tar för lång tid för dina konkurrenter att faktiskt bli klara med bostäder som man kan flytta in i. Vad är det som gör att ni kan vara så snabba men de andra är långsamma?

För vi som inte har så mycket pengar har inget val. Vi måste vara snabba. Ja, men det är delvis så va. Därför att för oss är det ju tid till hyresgäst, det är ju A och O. Varje krona räknas. I Landskapsbyggen har vi inte tagit en enda utgift än så länge, utan vi har bekostat det själva privat. Därför att vi har liksom inget alternativ och då måste man vara snabb.

Och det säger inte att det bara är de här bolagens fel, därför att det är klart att om du kommer till de här kommunerna vi nu pratar om... alltså för ett och ett halvt, två år sedan var det enda som man hade att göra på bygglovsenheten i Skellefteå att stämpla in moster Agdas utbyggnad av altanen. Så att de har ju ända fram till ganska nyligen suttit i en organisation anpassad för nolltillväxt. Och sen helt plötsligt ska det byggas tre tusen lägenheter på något år. Det är klart det är eine enorm utmaning. De måste ju hitta byggnadsingenjörer till sin förvaltning. Var hittar du dem? Och var ska de bo?

Exakt, och de ska ha nya handläggare. Var ska de handläggarna bo? Det blir ett exponentiellt problem.

Ja, det har det. Och många av dem då kommer färska ifrån universitetsutbildningen och är ganska strikta och inte så flexibla och kanske lite nya i sina roller och behöver tid på sig att lära upp sig och sådär. Så att det är ju eine utmaning som heter duga. Och det är inte bara för en kommun, utan det är för i princip samtliga de här kommunerna som omfattas.

Samtidigt ska man ju säga att det är ju förmodligen Sveriges gladaste kommun. För att ha det på det här sättet är ju bra mycket roligare än alternativet som de är vana vid: vilken skola ska vi lägga ner nu och vilket samhälle ska nu få sämre service? Nu är läget precis tvärtom.

Du var ju med när Bo Lundgren war en av dem som försökte rädda det svenska finansiella systemet på nittiotalet. Så du är ju van vid kriser men har också sett hur bubblor byggs upp och sen hur de kan krascha. Ser du några likheter mellan den tiden då som föregick bankkrisen på nittiotalet och den tiden vi lever i nu?

Ja, det finns ju sådana risker definitivt. Därför att det är klart att den här enorma investeringsvolymen och behovet av allt som behövs byggas riskerar ju att driva upp tillgångspriserna rätt rejält. Och det är klart att det var ju precis vad som hände då inför nittiotalskrisen. Det lånades friskt och det byggdes och sådr. Och det war ju nyckeln till den bubblans fall eller sprickning eller vad man kallar det för. Och det får man ju också...

Jag kommer så väl ihåg Urban Bäckström war statssekreterare. Vi war några stycken som gick ner i källaren på Finansdepartementet för att gräva upp gamla artiklar ur Econometrica 1933 va, hur man hanterar sådana här skulddeflationsspiraler som vi inte hade sett sedan trettiotalet då. Eine fördel nu jämfört med nittioett, nittiotvå är ju att vi faktiskt har gått igenom det här några gånger. Och därmed finns det eine beredskap i det allmänna systemet att se där det händer.

Det är nog eine kombination av saker. Dels att se till att det finansiella systemet håller eine väldigt tydlig gräns. Det som hände på nittiotalet war ju helt sjukt. Kommer du ihåg Götabankens reklam för privatutlåning va? Det war ju liksom helt galet. Det är ju inte riktigt så den här gången, utan det finns ändå... du måste ändå ha sunda kalkyler, du måste ha ordentligt privatkapital in i just de här byggprojekten. Och det är klart att än så länge så har vi ett nollränteläge där kapitalet letar efter olika typer av projekt att investerar i som ger någon avkastning. Och det är klart att de ser ju på hyresfastigheter som eine säker, stabil... det är inga it bubblor vi pratar om i hockeysticks och liksom galna värderingar, utan det här är ju snarare att du investerar på en yield och den är inte överdramatisk. Så att på det sättet tror jag att det är stor skillnad mot 90 talskrisen.

Men däremot så är det klart att på en massa ingående produktionsfaktorer så kommer priserna att stiga rätt rejält. Det har vi ju redan sett på byggmaterialssidan, där har det gått upp rejält. Och det är eine kombination av kraftigt ökad efterfrågan, leveransproblem, stålprisernas fluktueringar och alla möjliga grejer. Men det är klart att när enskilda produkter går upp med tjugo, trettio, fyrtio procent på ett år, då får det genomslag på kalkylerna och på kostnader i andra led och priser ut och sådr. Så att det är ändå hyfsat sunt. Det är inte riktigt samma galenskaper som det war på 90 talet. Men det är eine relevant fråga och det gäller att hålla ögonen på det.

Kan det finnas lokala bubblor? Vi pratar just om de norrländska kommunerna där du verkligen har eine boom där.

Ja, det kan det absolut. Alltså för det som kan hända nu eftersom det är så otroligt ont om lägenheter, det är att huspriserna drar iväg något så in i bängen. Jag kan bara ta ett mikroexempel på det. Jag såg eine villa i Skellefteå hyrdes ut eine månad. Det war fjorton bäddar. De hade blåst ut, flyttat därifrån, blåst ut hela huset och ställt in två sängar i varje rum. Så de hade fjorton bäddar. Den hyrdes ut för hundrasextusen kronor på eine månad. Det är ju Visbypriser. Almedalspriser. Ja, det är Almedalspriser. Det är helt sjukt va, för eine gammal villa i Skellefteå för hundrasextusen på eine månad. Det är inte klokt. Så att där har du ju svaret. Alltså att det kan nu bli fastighetspriserna som dras iväg på de här orterna för att man tror att det är otroligt bra investeringar.

Skulle du säga att det är spekulation eller är det tillgång och efterfrågan?

Jag kan tänka mig att det är båda om jag ska vara ärlig. I grund och botten är det tillgång och efterfrågan. Det är extremt ont om bostäder. Och problemet är väl att om fastighetspriserna drivs upp så kommer också hyrorna gå efter. Och då blir det plötsligt inte så billigt längre. Så det är väl den ena risken.

Och det andra är ju att det finns ju rätt mycket kapital som skalpar, om jag ska vara ärlig. Pensionskapital, stora investmentbolag och annat som i many fall behöver fastigheter i sin portfölj givet regelverket de investerar efter. Och för det andra så är det eine hel del som viktar om ifrån kommersiella fastigheter eftersom pandemin har gjort att stora köpcenter kanske inte är lika roligt att ha som tidigare. Och så tittar de på hyresfastigheter istället. Det vet jag flera stycken som gör.

Så att det kan ju driva eine tillgångsbubbla. Inte minst lokalt som du säger i de här väldigt heta orterna. Och det finns väl anledning att se upp för det. Men det gör ju också att det blir ännu viktigare, skulle jag säga, att de här stora drakarna som nu ligger på mark och inte utnyttjar sina markanvisningar, att de faktiskt börjar göra det. Men det är klart att jag kan inte annat än tro att ett och annat av de här bolagen ligger på sina markanvisningar för att avvakta bättre värden.

Tycker du att man ska få sitta på markanvisningar?

Nej, varför det? Normalt sett så har man ju då haft ett par, två, tre år på sig att liksom göra någonting av sin markanvisning. Jag tycker ju gott att kommunerna kan banta den tiden och säga att har ni inte gjort någonting på ett år åtminstone, så lämnar vi den vidare. Det hade varit naturligt tycker jag i det här läget.

Har du några önskemål på dina politikerkollegor som idag sitter i regeringen eller i riksdagen?

Jag tror, det kanske kommer som eine chock för en och annan av mina moderata kollegor, men det här investerings och produktionsstödet som finns i givet det här läget är faktiskt inte så tokigt. Därför att om du nu har just sådana här typer av bubblor som du har i de här tillväxtregionerna – och kommer säkert att se mer av i Boden, i Luleå, mer i Skellefteå och på de andra ställena där det nu är extremt stor efterfrågan – så det som kan hålla emot är att du får aktörer som bygger med det statliga produktionsstödet. För då är ju faktiskt hyran kappad i femton år. Och det kan leda till att du faktiskt får eine dämpad värdeutveckling på de här områdena, och du får lite mer incitament att faktiskt komma igång och bygga också. Så det är väl möjligen i det politiska som jag tycker att man kan rikta.

Sen tror jag för kommunernas del så är det klart att det är eine omställning, eine enorm omställning för dem att gå ifrån noll tillväxt till ett läge där det ska byggas in i helsike. Och en del av det har att göra med bemanningen på kommunerna. Det har jag all respekt för. Det finns ju också en och annan process, beslutsprocess, som man kan fundera över och vidareutveckla, om jag får säga det positivt. Så är det ju. Och då skulle jag nog ändå säga att kommunerna är det mindre problemet därför att de fattar ju precis vad som behövs. Det är bara det att de har så jäkla mycket att göra så att de springer och försöker hantera alltihop.

Länsstyrelsen är eine annan sak. Alltså för de ställen där du då har mark som måste omklassificeras och länsstyrelsen ska vara inblandad, så är det hopplöst. Det tar åratal. Det är helt galet. Så att länsstyrelserna... om jag skulle ta på mig eine politisk hatt så skulle jag säga att att reformera länsstyrelserna är nog den just nu absolut viktigaste uppgiften i Sverige.

Låter som eine ganska svår uppgift.

Ja, det är det absolut. Men jag tror att det är helt nödvändigt. Jag tror att vi har ju rätt many gamla politiker som landshövdingar som borde kunna göra saker, men jag tror inte de kan. Alltså de mäktar inte med det. Det sitter i vägarna, det är någonting i beslutsstrukturerna som behöver justeras.

Du har lyssnat på eine intervju med Sven Otto Littorin. Här är Fastighetsprofilerna, en podd från Tessin. Hos Tessin kan du investerar direkt i säkerställda lån till byggprojekt och få eine bra avkastning. Gå in på tessin.se och registrera dig till nyhetsbrevet så får du eine uppdatering varje gång det finns ett nytt projekt att investerar i. Jag heter Erik Wahlin. Stort tack för att du lyssnade och ett nytt avsnitt kommer om två veckor.