Det här är en automatisk textversion av vårt poddsamtal, framtagen för att du lätt ska kunna söka och navigera mellan olika segment. Texten kan därför innehålla visst talspråk och mindre grammatiska fel.

Fastighetsprofilerna är ett program där vi träffar folk i den svenska fastighetsbranschen. De berättar om sina karriärer, om framgångar, om misslyckanden och vad de lärde sig på vägen. Programmet är ett samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin, företaget som gör det möjligt att investera i fastigheter via crowdfunding. Jag heter Jacob Bursell.

Men hur kunde en kille som satt på koncernstaben på Uppsalahem få vara med här? Jag vet inte fortfarande, men för mij var det definitivt ett steg i en ny riktning som jag inte hade varit med om förut. Det var riktigt jobbiga år därför att vi slet hårt, men väldigt lärorikt.

Föreställ dig att du är halvvägs mellan tjugo och trettio år och arbetar för ett kommunalt fastighetsbolag som inte gör så mycket väsen av sig. Du har kanske lärt dig lite om både livet och om fastighetsmarknaden, men i det stora hela så har du nog inte så mycket att komma med. Sen ringer telefonen och du får frågan om du inte kan vara med när en av världens största investmentbanker trampar in i Sverige för att bygga en fastighetsportfölj värd flera miljarder kronor.

Henrik Jussi-Pekka är uppvuxen i Stockholm och läste fastighetsekonomi på KTH. Mest av en slump faktiskt, en kompis i lumpen hade tipsat honom. På loven extrajobbade han på Uppsalahem, Uppsalas kommunala bostadsbolag, och fick med tiden jobb som assistent på staben. Idag, tjugo år senare, är Henrik vd och delägare i företaget Möller och Partners med en väldigt god insyn i hur den svenska fastighetsmarknaden har utvecklats under 2000-talet. Han kommer berätta om det här snart.

Möller och Partners verkar i fastighetsmarknaden i ungefär samma anda som de stora riskkapitalbolagen arbetar. Genom åren har de överlevt finanskrisen och hjälpt gigantiska fonder och pensionskassor att komma in i den svenska fastighetsmarknaden. Men det var egentligen ingenting som talade för att Henrik skulle få uppleva allt det här förrän telefonen ringde där vid slutet av 90-talet.

– Så blev jag uppringd 98 för ett jobb i Stockholm. Jag hade ju pendlat åt Uppsala-hållet under de här åren, men fick då en chans att bo lite närmare jobbet. Och det var något nytt bolag som skulle startas inom asset management. Jag visste inte vad det var riktigt, men det var någonting med något svengelskt uttryck som visade sig komma att få lite större betydelse i den här branschen följande år.

Då var det egentligen två utländska investerare, Morgan Stanley och GE Capital, som gjorde entré på den svenska marknaden. Och det gjorde de genom att köpa en stor fastighetsportfölj från NCC. Det var 129 fastigheter för drygt tre miljarder. Det var mycket pengar på den tiden. Och den som fick uppdraget att se till att det här kunde rattas runt och skötas i alla delar, det blev Newsec som då satte upp ett bolag som hette Niam. Niam står för Newsec Incentive Asset Management, och det var startskottet för det bolaget. Bolaget är nu 20 år senare det största bolaget inom den här delen av branschen, i alla fall när det gäller att ha egna fonder. I Norden är det den största aktören, så det har gått väldigt bra för det bolaget.

– Men de här Morgan Stanley och GE, var det alltså fonder som de förvaltade som skulle in då för att få exponering mot svenska fastigheter? Eller varför ville de in i Sverige tror du?

– Morgan Stanley var det fonder. De hade en fond, och GE Capital var ingen fond, utan det var på företagets egna balans som de gick in för att få en exponering just mot fastigheter. Och de här aktörerna var rätt duktiga på att analysera makro. Det lärde jag mig också då, att man gör en makrosyn på Sverige och så spelar man upp en prognos, och de fann att tillfället just då var extremt rätt att gå in i fastigheter just i Sverige. Jag tror Morgan Stanley hade försökt två år tidigare men misslyckats, men den här gången så gick det vägen.

Men man behövde ju en local operating partner som kunde ta hand om fastigheterna och göra det man ska göra för att maximera värden, och sen ta hand om exit och strukturera och paketera hela den delen. Och det var det som vi fick i uppgift att göra. Så individuella affärsplaner för varje fastighet, fullfölja dem och sen egentligen se till att paketera och göra exit när det var moget att göra det. Och de här två spelarna, de gjorde sen också separata affärer individuellt. Ganska stora portföljer som vi också tog hand om. Så efter ganska kort tid så hade vi kåkar för fem, fem och en halv miljard ungefär, 189 fastigheter. Så det var en rasande takt och bolaget växte. Vi anställde fler och fler.

Jag kom in som nummer två. Peter Möller, som jag lärde känna då och som blev en nyckelperson i min karriär, var vd för bolaget. Det var han som anställde mig också, tillsammans med Urban Edenström som koncernchef för Stronghold, ägare till Newsec.

– Men hur kunde en kille som satt på koncernstaben på Uppsalahem få vara med här?

– Jag vet inte fortfarande. Någon har ju hört någonting. Kanske genom de här affärerna, det kan vara en ledtråd. Därför då syntes man ju på ett annat sätt och fick träffa rådgivare i branschen, fick träffa andra fastighetsaktörer under ett par år. Det kan ha varit så. Men för mig var det definitivt ett steg i en nyflaggar riktning som jag inte hade varit med om förut. Jag hade gjort fastighetstransaktioner och så vidare, men det här var ju med utländska parter och en helt annan typ av tänk, finansiella modeller, rapporteringssystem och så vidare. Så det var jättelärorikt. Det var riktigt jobbiga år därför att vi slet hårt, men väldigt lärorikt, så det är jag jätteglad för.

Och så lärde jag ju känna Göran också, som kom in som CFO precis efter mig. Han var tredje person in i bolaget, Göran Bygdén. Och det blev faktiskt vi tre som efter ett antal år startade Möller & Partners. Vi klev av och ville göra någonting nytt.

– Vad gick ditt jobb ut på på Niam?

– Det jobbet gick ut på att till en början arbeta som analytiker och strukturera upp de här fastigheterna på något klokt sätt när det gäller affärsplaner. Gruppera dem i olika möjliga portföljer som vi skulle kunna jobba med för att kunna göra exit sen. Men med tiden så blev jag ansvarig för affärsutveckling och transaktion. Och i och med jag att det blev en hel del transaktioner här också så fick man träna på ämnet ytterligare. Och det var jättekul. Mötte ännu mer aktörer, fick sitta med i förhandlingar och hela de här affärsprocesserna som vi pratade om tidigare.

– Men när du kommer dit till den här miljön, hur gammal är du här ungefär?

– När jag anställdes var jag tjugoåtta år.

– Du är tjugoåtta år. Känner du att du har koll på läget? Eller känner du att du sitter där och bara försöker hålla upp fasaden och slita på så gott det går?

– Ja, faktiskt. Jag har alltid känt mig – kanske börjar landa lite mer nu efter tjugotre år i branschen – men jag har alltid känt mig ganska ung i förhållande till vad man håller på med. Kanske utifrån att när man satt på förhandlingar så kände man alltid att herregud, jag är yngst här och betydligt yngre än många av de som sitter runt omkring och som ändå ska föra någon slags talan. Eller man sitter i någon form av process där man anställer personer och de man anställer är betydligt äldre än man själv är. Men det har ju varit en liten utmaning, men samtidigt kanske också en liten sporre att känna att jag kan nog ändå. Visa lite så här, trots att man är relativt ung. Så att det har gått bra. Men ibland har man nog känt, precis som du var inne på, vad gör jag här? Varför jag?

Henrik hade jobbat på Niam i ungefär två år när han tillsammans med två kollegor slutade för att starta Möller & Partners. Han berättar att det var ett steg rätt ut i det okända med småbarn hemma och utan någon som helst aning om vad som skulle hända. Men förhoppningen var ändå att de kunde dra nytta av de erfarenheter som de samlat på sig på Niam och skapa nya möjligheter för andra företag att få exponering mot den svenska fastighetssektorn. Synen på fastigheter som investeringar i Sverige hade knappt förändrats alls genom åren, men Henrik och hans kollegor hoppades att de kunde bidra till att ändra på det.

– Vad var affärsidén?

– Affärsidén var egentligen att skapa, utveckla och förvalta fastigheter för investerarens räkning till en så bra avkastning som möjligt, en så bra riskjusterad avkastning. Ingen vill ju ta stor risk, men man vill ju ta lagom med risk och få väldigt bra avkastning egentligen. Och då insåg vi redan på Niam-tiden att det verkar finnas ett utrymme för aktörer som kan leverera någon form av helhetslösning från ax till limpa. Där man tar hand om kapitalet som ska in i fastigheter för investerares räkning med ägarhatten på. Går in själv som delägare, sitter i samma båt, bygger upp, utvecklar, förvaltar, försöker maximera värdena och någonstans i förlängningen så att säga även vara med och avveckla det under hela innehavsperioden. Och de första vi jobbade med var ju också lite av samma investerarkaraktär som fanns med i Niam, det vill säga utländska investerare, fastighetsfonder, investmentbanker.

– Var hittar ni de här investerarna någonstans som ni skulle ta i handen och hjälpa in på den svenska marknaden?

– Från början var det väl så att det var ganska ont om aktörer som jobbade på det här sättet och hade någon form av erfarenhet. Så det var snarare så att vi lite fick frågan också, det var lite så vi kom igång. Att vi kunde erbjuda tjänster som innebar att vi tog ett helhetsansvar för någonting inom fastigheter där ägaren då egentligen inte behövde någon plattform kanske här i Sverige.

Men med tiden så blev det också att vi till olika investerare föreslog saker. Det kunde vara sprungit ur att vi såg någon intressant fastighetsportfölj eller transaktion, och det blev takten till att vi hittade ett samarbete och kanske fick ett mångårigt samarbete. Men där har vi ändrat oss lite nu ska jag väl säga. Under många, många år var det själva transaktionstillfället, själva portföljen, som var ursunget i samarbetet, vilket är lite omvänt mot att du har en idé som du har gjort ganska mycket research och bakgrundsarbete kring och försöker samla pengar till. Det är liksom två olika sätt att komma fram när det gäller just den här typen av arbete som vi håller på med, så det där är en skillnad. Så att ibland kunde vi få frågan, men lika många gånger kunde det vara att vi faktiskt föreslog för någon, och sen så gillade de det och så tog ett samarbete vid efter det.

– Och hur såg er intäktsmodell ut?

– Den är oftast baserad på att man får någon form av löpande ersättning för att så att säga bygga upp och förvalta. Och vi har försökt att hålla det så enkelt som möjligt och inte kladda ner det med för många grejer, för det blir väldigt rörigt då. Man kan ju ta ersättning för alla möjliga saker. Men för att göra det väldigt enkelt så tar vi någonting för själva uppbyggnaden, bolagshanteringen och rapporteringen, det vi brukar kalla investment management. Och så någonting annat löpande när det gäller själva förvaltningen av fastigheterna.

Men det är inte där som vi eventuellt känner att vi blir lite tjocka och mätta i slutändan, utan det är ju mer bröd och vatten. Utan det vi springer för, det är precis som många andra private equity-bolag och så vidare, någon form av slutresultat där det visar sig att det blev lite mer eller över en viss nivå av vad man kanske trodde från början. Och då har vi en del av den här överavkastningen. Det där är en rätt vanlig modell också, men vi har väl försökt att banta ner de olika delarna som man tar ut avgifter på eller arvoden för att göra det så enkelt som möjligt. Och transparent med investerarna, det tror jag är det viktigaste, så att man känner att man är med samma bakliggande intresse. Och det är också därför vi går in i investeringarna med eget kapital, vilket de gillar jättemycket. En del har ju det som krav, så gör du inte det så är du inte ens aktuell. Men vi tycker också själva att det är bra, för det är surtförvärvade pengar som de vet ska avkasta lika bra som investerarnas.

– Om du går tillbaka till den här tiden då ni startade Möller & Partners, hur utvecklad skulle du säga att Stockholms eller den svenska fastighetsmarknaden var jämfört med det vi vet idag?

– Det är otroligt stor skillnad. Den branschen har utvecklats enormt mycket jämfört med då. Det här sättet att se på ägande av fastigheter som de utländska investerarna hade – de första som vi jobbade med till exempel på Niam och sedermera de här fastighetsfonderna Doughty Hanson som vi började med, en engelsk private equity-firma, och Merrill Lynch, den amerikanska investmentbanken – var ju ett annat sätt att se på just fastighetsinvesteringar. Därför att allt var väldigt mycket byggt på någon form av kassaflöden och hur mycket man kunde avkasta på eget kapital under en viss tid. Så sådana här nyckeltal som IRR, alltså internränta på eget kapital, och equity-multiplar, som inte är något konstigt i andra sammanhang, det var lite nytt då på den tiden i alla fall att man såg på fastigheter på det sättet. I alla fall här i Sverige, kanske inte i andra länder, men här var det lite nytt. Och att jobba mer med den typen av kanske lite kortare innehavsperioder också. För det var faktiskt en hel del av det vi gjorde i början som var med ganska korta innehavsperioder, då menar jag med ett par år upp till kanske tre, fyra år.

– Hur såg de på fastigheter i Sverige då?

– Det var väl mycket mer traditionellt på det sättet att man har fastighetsbolag och äger väldigt långsiktigt. En del ägdes av institutioner, andra av kommuner och en del privata ägare som kanske var lite större, en del gamla byggmästarfamiljer och så vidare som ägde fastigheter. Fanns naturligtvis mindre egenanvändare också. Men jag är inte expert på att göra jämförelsen över tid på det sättet kanske. Men så som jag upplevde det så var det ändå en skillnad i hur man betraktade tillgångsslaget fastigheter. Och att de här delarna som jag var inne på, väldigt viktiga nyckeltal, var någonting man skulle leverera på och sen så var man färdig. Man hade en ägarhorisont som inte var tio, femton, tjugo år som jag tror många av de som ägde fastigheter i Sverige hade, utan man såg det mer som någonting som man skulle göra nu därför att makrobilden var på ett speciellt sätt. Det var timing och sen kliver man ur. Lite så var det fram till finanskraschen.

– Hur upplevde du finanskraschen?

– Ganska omvälvande faktiskt. Vi hade kan man säga tur i sammanhanget ändå. Någon smula skicklighet var det också, för vi hade sålt nästan nittio procent åren innan. Vi hade innehav på nästan sex miljarder och sålde nittio procent åren innan. Och det var väl tack vare att man hade varit med lite och kände väl att nu kommer tredje vågens investerare, de har ingen aning om vad de gör. Priserna sticker iväg och då bör man väl betrakta de innehav vi själva satt med och tyckte att det var nog dags att göra olika exits. Så att vi hann ur innan dörren smällde igen med det mesta.

Och vi fick ju uppleva sen en, som alla som var med på den tiden, väldigt speciell situation. Det vill säga att efteråt så var ju många av bankerna helt lamslagna. Du kunde inte finansiera på det sätt som man hade gjort tidigare. Och det var ju en nyckel till varför de opportunistiska investerarna, som vi jobbade oftast med under de här första åtta åren med lite kortare ledtider och hög belåning, försvann. För den höga belåningen var ingenting du kunde få. Då gick det att jobba med åttiofem, nittio procents belåning och sen gick det ner över en natt, om man nu fick lån, till kanske fyrtio, femtio procents belåning. Så mycket mer eget kapital behövdes för att kunna genomföra affärer. Och i och med att den så kallade hävstången då inte jobbade på samma sätt som den kunde göra, så fick du ju inte samma typ av avkastning heller som du kunde få på kort tid med hög belåning.

Så det var en period när en del av våra gamla samarbetspartners bara försvann. De hade jättemycket problem själva med att lösa upp saker. Inte i Sverige, för där hade de som vi jobbade med i alla fall gjort bra affärer. Och det kanske var också förklaringen till att det inte blev dåligt, därför att vi hann ur systemet. Men våra traditionella kompisar i branschen, de var inte där då. Så det blev att sitta och fundera 2009 vad vi skulle göra. Antingen bygga vidare på egna affärer – vi hade en del egna innehav också parallellt, mindre innehav – och försöka bli något slags fastighetsbolag, eller hitta den där röda tråden igen och jobba framåt med att vara investerarnas förlängda arm och den som tar ansvar för ägandet kring en strategi, ett bolag. Och det blev det senare. Och då startades faktiskt 2010 upp två nya bolag som ett resultat av arbetet vi gjorde 2009 när vi satt och tittade på vad som hände i branschen egentligen.

– Så vad är Möller Partners idag då?

– Vi är ju den aktören som vi har velat bli under en längre tid. En aktör som har närmat sig kapitalet mycket mer än vad vi var från början. Med det menar jag egentligen att vi numera kan sätta upp strategier kring någonting som vi ser är intressant för vissa typer av investerare. Göra mycket research kring det här och få dem att förstå att det här är nog en bra grej att investera i. Och ofta är det på lite längre sikt än vad som kanske var fallet när vi började under de här första sju, åtta åren. Vi jobbar mycket mehr mot institutioner, och svenska institutioner, än vad vi gjorde tidigare. De jag beskrev då var mer opportunistiska utländska, även om det fanns sådana inslag då också.

Och det passar oss bättre egentligen i vår affärsmodell att kunna jobba längre och i lugn och ro på ett sätt att göra det som man vill åstadkomma. Inte för att det står i en affärsplan että vi ska ur vid en given tidpunkt, när vi egentligen kanske skulle vilja äga det ett par år till för att hinna göra den där uthyrningen eller för att marknaden då är bättre eller vad det nu kan vara. Så det här är på många sätt ett mycket bättre sätt att jobba, och då hinner man också med. Om du ska ha någonting som du ska äga i åtta, tio, tolv år, då hinner du göra saker, snarare än om du ska äga det i två, tre år. Det är liksom en stor skillnad.

– Kan du ge ett exempel på en strategi eller något projekt som ni har jobbat med så man förstår?

– Ja, jag kan väl ta det lite snabbt bara. Det var ju två stycken strategier som vi startade upp 2010 då, och båda med någon form av inriktning och branding, alltså bolag som startades upp med olika typer av ägare. Det ena var ett bostadsbolag. Det råkade vara ICA-handlarnas förbund som 2010 satt och tittade på marknaden och tyckte att för förbundets räkning, som då huvudägare i ICA-gruppen, behövde man någonting att investera i fastigheter. För det är liksom i någon slags portföljteori bra att ha en del i fastigheter också. Så resonerar de flesta institutioner och stiftelser, och det gjorde även ICA-handlarnas förbund. Vi föreslog då vi fick kontakt med dem att bostäder tyckte vi vore lämpligt med er ägarhorisont och så vidare att gå in i, och timing-wise. Så vi la fram en strategi: regionstäder, huvudstäderna, förorter, hyresbostäder. Det var där vi skulle finnas.

Vi gjorde nio förvärv, tre tusen lägenheter köpta av en hel del kommuner. Byggde upp det där under ett antal år, förvaltade. Man skruvar på olika sätt, olika kranar för att försöka höja driftnetton och långsiktigt äga vidare. Det var vi engagerade i tills för något år sedan. Så nu har vi släppt vårt ägande och även förvaltning och allting i det där. Men det var en väldigt intressant resa och jag tror att det var väldigt lyckosamt för förbundet att göra det då som man gjorde med tanke på vad tajmingen var också.

– Men ni satte upp organisationen?

– Ja, organisationen hade ju vi internt, men vi har lämnat över nu till förbundet att ta det där bolaget vidare. Och det är inte helt ovanligt. Det var någonting vi hade pratat om när vi startade bolaget, att vid en given tidpunkt så går vi ur.

Det andra som vi satte upp 2010 var inte bostäder, det var kommersiella fastigheter inom handel som vi tycker är intressant och tyckte fortfarande var någonting som man skulle investera i då, särskilt med inriktning livsmedel. Så det blev en strategi kring att äga just volymhandel, gärna med stort inslag av livsmedel. Och där gjorde vi elva affärer på under ett och ett halvt år. Och det var tillsammans med en fond som Areim hade med tre institutioner – tre utländska institutioner, pensionskapital i USA då, som var huvudinvesterarna. Vi var själva med också på ett hörn. Det såldes sedan knappt sex år senare. Då hade vi gjort ganska mycket med en del av beståndet. En del var mer eller mindre färdigt som vi underhöll och stabiliserade. Så sålde vi vidare till en svensk institution då, och de tog namnet Svenska Handelsfastigheter som det hette vidare, vilket är jättekul. Det är också ett sätt, man är med och bygger upp någonting som sedan lever vidare, någon form av sluttagare då kan man säga. I det här fallet så tog det sex år innan vi gjorde den exiten.

– Du, hur ser ni på världen idag då?

– Världen idag när det gäller fastighetsinvesteringar är ju, tycker jag, fortsatt intressant. En del undrar om vi har nått toppen. Jag kan säga att visserligen är en del fastigheter högt prissatta, men du har fortfarande en väldigt intressant avkastning med tanke på att ränteläget är lågt. Så att som investeringsslag och rätt paketerat så är det intressant att investera i det. Jämte då kanske obligationer och räntebärande papper som inte ger någon avkastning, visserligen med lägre risk. Aktier är någonting annat, det får man ta ställning till om man gör sin lilla portfölj. Så vi är ju naturligtvis färgade av att jobba med fastigheter för det är det vi gör. Men jag tycker att det är fortsatt intressant och man kan ändå motivera för externa investerare att de bör titta på det här. Sen kommer det att ske en justering förr eller senare, det vet vi. Men hur den slår beror lite på vad du har investerat i.

Det är lite det vi försöker att lägga pusslet kring nu. Det vill säga att de saker vi jobbar med för nästa bolag är ju viktiga att försöka förutse också om det händer något, hur påverkar det här oss. Vi har faktiskt startat ett bolag för tre år sedan som det också blev inom bostäder, fast en viss typ av geografi i mer medelstora expansiva kommuner runt om i landet, ett sextio-, sjuttiotal. Och där fick vi för tre år sedan med fyra investerare. Nu är det fyra totalt institutioner, svenska institutioner med pensionskapital. Och det bolaget ska vi jobba vidare med. Det har idag tvåtusensexhundra lägenheter. Vi har gjort tretton affärer på de här tre åren, och i den här typen av orter som jag nämnde, pendlingsorter till regionstäder. Och det ska vi inom de närmaste tre åren dubbla ungefär, det är tanken. Sen får vi se, det beror lite på investerarna och hur långt vi kan komma. Så det är en fokuspunkt för oss i alla fall.

Men när vi nu tittar framåt på vad som skulle kunna passa oss jämte det här bolaget – alltså starta en ny struktur, ett nytt bolag med ett nytt namn som förhoppningsvis lever vidare – så är det då någonting som är helt väsensskilt från bostäder. Lite för att inte konkurrera, men också därför vi tror att en viss strategi som vi håller på med, och den ska ligga här i Stockholms län, kommer nog vara väldigt gångbar med tanke på att den här stan ändå växer så pass som den gör. Har gjort historiskt och kommer att göra även framgent. Så vi har väl en tydlig inriktning att försöka åstadkomma någonting i länet då och några ytterligare kommuner. Så det är tjugonio kommuner vi kommer titta på inom det närmaste året som förhoppningsvis blir någonting som lever under många år framåt.

– Men du kan inte avslöja vilken del av branschen?

– Inte annat än att det är kommersiella fastigheter kan vi säga. Men det blir med en ganska tydlig nisch och inriktning i alla fall. Så att vi kan väl stanna där så länge i alla fall just när det gäller den delen.

– Något slutord då?

– Ja, något slutord. Jag vet innan att du nämnde någonting att ja men du kanske funderar på några sådana ledord som man kan ta med sig lite så. Men det är lite mer sprunget ur kanske vad jag själv känner i hur man arbetar och så vidare. Och om jag talar utifrån mitt perspektiv så kan man ju undra varför man håller på så länge i samma bolag. Jag menar arton år, det är ganska lång tid ändå. Och det är väl det att man hela tiden känner att man utvecklas. Ens egen personliga utveckling går i takt med firmans utveckling. Och lite det här att snegla på vad som finns runt hörnet, vad är nästa steg, vad är intressant och bra att titta på i fastighetsinvesteringar framöver är ju någonting som också gör att man utvecklas. Man är absolut inte fullärd, utan man får träna hela tiden. Det är liksom någon devis som man ska ha med sig tror jag, och göra det man tycker känns meningsfullt och ha lite engagemang i. För har man inte det och har man inte kul på jobbet, då tröttnar man ganska snabbt.

Men det känner jag väl är en av de delar som blir mer och mer viktig ju äldre man blir. Någon form av erfarenhet får man under resan och man kunde sitta och kötta hur mycket som helst med grejer tidigare, oavsett om det var meningsfullt eller kul. Men nu blir det en kombination av de här delarna tror jag som är rätt viktig.

Men sen tycker jag det finns en hel del aktörer som ibland agerar på ett lite tveksamt sätt. Och jag tror att i det långa loppet så bränner man sina skepp, utan man ska försöka agera så respektfullt som möjligt. Varför? Jo, för att den här branschen som vi jobbar i, fastighetsbransch och finansbransch i Sverige, det är ju en liten ankdamm. Så har du väl fått ett rykte om dig på något sätt, rätt eller fel, så är det ju någonting du får dras med tyvärr under lång tid. Så jag tror att en del tänker lite kortsiktigt ibland på hur man agerar. Det är väl någonting också som man har sett, det är snarare en iakttagelse att det där är inte så smart att hålla på med.

Men sen är väl den här delen som kanske bara rör att avsluta någonting. Just att jobb är jobb och man lever mycket med jobbet. Jag gör det, men ser till att ha lite fritid emellan. För jag tror att de bästa idéerna kommer faktiskt inte alltid av att man sitter vid just kontorsstolen, utan det är nästan tvärtom. När man inte gör det så kommer det lite intressanta grejer som man kan jobba vidare med sedan. Så det där är väl också någonting man har försökt träna upp, att vara lite tydligare. Om man jämför med tiden när man en gång i tiden satt på Niams kontor och sov på kontoret – det är liksom inte det bästa. Det är långt ifrån kanske vad som är gångbart i förlängningen.

Den här podcasten har gjorts i samarbete mellan ekonomipodden Kapitalet och Tessin. Tessin är en crowdfundingplattform där du kan investera i fastighetsprojekt tillsammans med andra och få en god avkastning på ditt kapital. De här investeringarna utgörs av säkerställda lån till fastighetsbolag och möjliggör fastighetsprojekt som annars inte hade blivit av. Registrera dig på tessin.se så får du ta del av nya projekt varje vecka. Men kom ihåg att alla investeringar sker på egen risk.